Det är min jul nu, vinden har vänt

Det är lätt att älska sina medmänniskor.

Det är för mig mycket lätt att älska mina vänner, min famil och de som jag ser som mina nära. Ibland älskar man lite för mycket.

Vad fan svamlar jag om? Romantiska poetjävel... nja inte riktigt. Svaret lyder:


Nästan exakt det som jag skrivit ovan faktiskt men för att göra saken lite tydligare; jag svamlar om att hjärtat ibland vill mer än vad psyket och kroppen orkar. Ungefär som när man tagit en alldeles övermäktigt stor portion julgröt och tänker hur i hela ..... ska jag få i mig allt det här?


Det blir lätt så (i mitt liv i varje fall) att kring julen händer det så mycket, det är advent här och lusse där och julbak hit och 2-3 födelsedagar dit och tillsist står man där med en sprängfull kalender som skriker HJÄÄÄÄLP! Sen ska man handla julklappar också, glöm inte det! Vad gör man då? Jo, då knäpper man stilfullt ihop näbben på kalendern med den lilla rösten och ökar farten lite till. Sanningen är den att man inte vill missa något. Jag vet inte hur igenkänningsfaktorn är här men jag för min del är en sådan figur som inte vill missa något och jag vill kunna sätta prio 1 på alltihopa, till nästan varje pris.

Risken är att man kraschar. Det är, vill jag påstå, till och med sannolikt och i vissa fall oundvikligt.

Om jag har kraschat?

Nejdå, inte ännu. Jag förebygger den faran genom att återigen lära mig att säga tack. Tack men NEJ tack.
Jag har, förstår ni, blivit premierad med en besynnerligt straffbenägen själ som ser till att sänka skiten ur mig när jag är på väg över gränsen och jag tvingas då att bromsa och stanna för ett tag, gå in i mig själv och fråga mig själv vördnadsfullt om jag håller på att bli komplett galen eller om jag bara är lite trött och gasat på lite för mycket i det senaste.
Svaret är sannolikt en kombination av bägge nämnda svarsalternativ.

Detta inlägg är bara en reflektion, egentligen utan syftet att vara läsvärt så förlåt om du känner dig blåst på konfekten. Alltså, en reflektion (som ibland känns som en livslång odysée) över mannen som inte kunde säga nej.

Så kära du... nu har vi varit lite intima och kommit närmare varann, du och jag. Det känns bra.
Hoppas det var lika skönt för dig som det var för mig, som drängen sa till kon.

Jag önskar dig en särdeles god juletid.
Innan vi skiljs åt för denna gång så skulle jag skulle vilja ge dig en gåva, ett ord på vägen:

Våga säga NEJ!

önskar Pål

Här är han, julpyntad och fin.... eller?

Då var det snart dags... igen!

Julen står för dörren, som man så vackert säger.

Det finns så mycket att säga om julen och allt kring den. Ända sen jag var liten har jag varit ett hängivet "jul-barn"och jag tycker att det är lika härligt varje år, fortfarande. All maten, pyntet, tomten, paketen, granen, ljusen, musiken men framförallt stämningen (som skapas av allt det jag nyss nämnde). Julstämning är för mig något magiskt, värmande och gemytligt som söker sig ända in i hjärtats djupaste kammare. Något man delar med sina kära.
Jag önskar er alla den känslan. För mig är det nämligen receptet på just en God Jul.

Nu ska jag bara handla alla julklappar sen är jag redo. Bring it!
Återkommer med mer juletankar snart.

Puss på er!

Tystnaden och ensamheten är mina kompisar

Jag kan inte låta bli att tycka att den här tiden på året så infinner sig ett visst lugn i kroppen, ni vet kring första advent är det som om tiden saktar in för ett litet tag. Men julstressen som tar kål på en då!? Det är ju förjävligt, plågsamt och helt galet, säger du. Ja, den kan väl även jag känna av emellanåt med klappar som ska inhandlas och dagar som behöver planeras upp för helgerna med jul och nyår, åhh alla dessa eviga bestyr. Ändå håller jag inte med mitt eget resonemang helt och hållet. Jag är envis på just denna punkt.

Igår var det första advent och även om julstämningen inte riktigt landat över mig ännu så fanns det ett litet ljus av lugn och ro. Ensam i lägenheten, inga ljud förutom vinden (gamla Berit) som friskade på utanför och ett svagt morrande från diskmaskinen i köket. Som en lång utandning gick igenom hela rummet och rakt igenom mig och jag kände mig väldigt tillfreds. Ensam i mitt eget sällskap utan någon distraktion från omvärlden. Ingen musik, ingen TV - en ynka diskmaskin och det bubblande ljudet från en mätt mage gav sig diskret tillkänna.

Det är en lisa för själen. Prova det. Det är inte obehagligt och om du skulle tycka att det är obehagligt så betyder det att du behöver det desto mer. Tid med dig själv och bara du.

Ingen påtvingad meditation eller inner search, nej, bara vara det räcker så. Krångla inte till det för då blir det genast ett projekt. Tanken slog mig att jag förmodligen skulle behöva dessa stunder ännu oftare än vad jag tillåter. 

Det är en träning som allt annat, träna på att vara själv. Fantastiska saker kan hända, du kanske kommer på lösningen till ett problem eller den tjocka dimma som du känner dig kvävd av lättar och du ser allting klarare. Det är inte magi eller hokus pokus, det är bara att ge sig själv utrymme och släppa hjärnan ett tag, låta hjärtat bottna i bröstkorgen och andas med riktiga andetag, med hela kroppen. Ett fullt naturligt tillstånd som vi så ofta tränger bort eller inte tillåter.

Vi kan kalla det julefrid. 

För att koppla det till advent så är det lite som när en kvinna är gravid, man går och väntar på att något ska gro färdigt. Det är en tid av väntan, något nalkas oss. Så passa på att stanna upp, njut av vårt kollektiva havandeskap så kommer det snart att födas en alldeles ny, gnistrande julafton (...eller ett Jesusbarn eller en ny bilracingbana i ett jättestort paket som bara är ditt!).

Det jag vill be dig är att ta lite extra väl hand om dig, det är allt. Du förtjänar det.

Med värme

Pål

Metablogg

Nu bloggar jag. Detta är ett blogginlägg.

* slut på blogginlägg*

Många gånger handlar livet om att vara andra till lags. Det är inte alltid rätt men ofta finns det en poäng eller en vinning i att visa att man har viljan att ta några extra steg för någon annan. Det är en form av kärlek.

Sammanfattas bra såhär:


"What do we live for, if it is not to make life less difficult for each other?"

- George Eliot

Allting finns och har alltid funnits. Det är upp till dig och mig att skulptera, forma det vi innerligen önskar.

Det här är min syster. Det här blogginlägget är helt och hållet
hennes förtjänst. Så är det med den saken!

On fire!

Jag är orädd.

Jag är taggad!

Jag vill mera

Jag vill uppleva

Jag vill maximera

Jag vill exaltera(-s)

Jag vill utforska

Jag vill uttrycka

Jag vill agera

Skulle kunna lyfta taket (bokstavligen)!

Idag är en grym gåva och jag är så proppad med energi, glädje och lust! Såhär känner jag ungefär:

överallt är hemma och alla miljöer bjuder in bjuder upp till dans blickar fastnar på mig och jag fäster tillbaka allt vad jag är värd ett flöde som driver mig inspirerar och det är nu som allting händer ni vet när ingenting känns omöjligt och hinner inte stanna upp eller bry mig om kommatering och punkt för det finns inte tid till sådant trivialt när jag sitter i min farkost och bara väntar på nedräkning där nästa anhalt är oändligheten och ovissheten som jag bara vill krama om allting innefattas och rymms perfekt i mig där jag inte är för stor eller liten när knoppar brister på alla håll och varje färg matchar mina färger som jag tänker stänka omkring och befästa för alla att nu kommer jag var beredd

11-11-11 feat. Björn & Thorsten

Det verkar inte ha undgått någon - denna fantastiska dag fylld av 1:or. Det är onekligen speciellt och ändå inte alls oväntat, faktiskt. Har man dessutom nyhetstorka kan man som redaktör på svensk aftonpress se till att söka med ljus och lykta och leta fatt i nyfödda, nygifta och andra vanliga medborgare som bestämt sig för att göra 11-11-11 till något alldeles extra.

Det är inget fel i det. Det tycker jag verkligen inte, däremot kan jag inte riktigt förstå varför det blivit så upphaussat av pressen. Som om man droppat en bomb: "WOW! Kolla det är bara ettor!! Shit, vilken grej!" Ja för det hade man väl inte alls kunnat förutse att den dagen skulle komma så småningom, eller?
Å andra sidan så är det många nyheter (läs: tilltag) från svensk aftonpress som verkar slippa undan alla former av kvalitets- och nyhetsvärdeskontroll. Sen att jag är en idiot som, trots mitt tycke i frågan, går in och läser allt vad skit som skrivs det är en helt annan sak. Inte mycket mer att säga om det, så fungerar det på Aftonbl... förlåt, i svensk aftonpress.

En annan härligt gräddig historia som också basuneras ut genom strömmen av mediala kanaler just nu är det faktum att startfältet för Melodifestivalen är spikat. Något jag i vanliga fall har ringa intresse i men i år satte jag kaffet i halsen när jag läste följande:

"Björn Ranelid medverkar i Melodifestivalen

Årets skräll: Björn Ranelid som uppträder med låten 'Mirakel'.

– Det är den största sensationen i Melodifestivalens historia."

Som vanligt går den kontroversiella författaren in med buller och bång i sitt senaste projekt. Han talar om hur det i sak är helt unikt och hur det aldrig någonsin har gjorts något liknande i varken Melodifestivalsammanhang eller i litteraturhistorien heller för den delen. Vilket förmodligen stämmer.

Så, nu när detta väl är sagt så vet man av tidigare erfarenhet att det är bara att luta sig tillbaka och invänta skitstormen som är i antågande. Mycket riktigt dröjer det inte många timmar innan man spär på historien med en massa kändisar som uttalar sig i huruvida detta är passande för en kulturpersonlighet som herr Ranelid. Det talas om hur han skämmer ut sig, hur han gör en klassresa i negativ riktning och hur han raserar sin pondus och status i kultur- och litteratursverige.

Ranelid, skön som han är och van att bli ansatt från alla håll, responderar:

"Hatare finns det alltid. Det finns ingenting negativt att säga om detta. Det ska skrivas svensk litteraturhistoria för jag sprider mitt ord mer än vad Stieg Larsson någonsin har gjort."

samtliga citat är hämtade från www.aftonbladet.se

Ni förstår själva, karusellen är i full gång.

Jag säger: HEJA BJÖRN!

Han må vara en av de mest uppmärksamhetstörstande offentliga personer vi har, men han är samtidigt skarp, rättfram och dessutom gör han saker som han tycker är roligt, testar nya grejer och låter inte sådant som status avgöra vad som anses rätt eller fel, vad han borde och inte. Vem har sagt att man inte kan vara en hyllad och prisad författare och samtidigt delta i Melodifestivalen?

Det kommer bli tidernas melodifestival med skönbrallor som Ranelid och Thorsten Flinck på scen.

Aldrig förr har jag varit så taggad inför melodifestivalen, den är unik i sitt slag och det om något borde väl passa herrarna Ranelid och Flinck alldeles utmärkt?

Jag tänker mysa i fulla drag framför TV:n.

  

Snurra du min värld.

Jag är fullkomligt uppslukad av en vardag och ett tempo som liknar allt annat än just var dag, var - dag. Tiden går så oerhört fort känns det som. Känner du det också? Det kanske är så som vissa forskare och vetenskapsmän säger; att tiden faktiskt går fortare än vad den gjorde för 100 år sedan eller 1000 år sedan. Galet! Eller så har jag bara bränt bron mellan korttids- och långtidsminnet. Det vore sorgligt, tänk dig själv att få veta att det som du upplevt som din verklighet egentligen är full av minnesluckor. Du har missat en massa och bara förnimt att tiden gått ovanlig fort.
Det var ett sidospår.
Jag, jag JAG (egot bara smäller på fritt idag) trivs när det går undan och därför har jag alltid älskat tillexempel Go-kart och utförsåkning, det går fort! Fotboll går sakta och man blir dödstrött fort. Skittråkigt. Ja du förstår ungefär hur jag tänker...

Det är spännande tider vi lever i. Jag har egentligen ingen svada av argument att backa upp detta påstående med, vilket man kunde trott kanske. Nej, jag bara känner det. Vet inte men det är något i kroppen och det är inte en tumör eller ens oroliga muskler som krampar - det är något helt annat som jag inte kan förklara för dig. Du måste känna. Om du vill kan du få lägga handen på mitt hjärta och känna, jag vill nog helst att du gör det för annars kan du inte uppleva det som jag upplever.

Hör du? Det kokar! Lyssna! Det kokar. Någonting är på gång.

Det här kommer bli mitt snabbaste blogginlägg någonsin, fingrarna flyger över tangenterna som hackspettar på speed, herregud vad är det med den där Pål idag egentligen, tänker du. Ja visst fan undrar man? Det gör jag med. Han är ju helt galen, det har visst slagit över alldeles för honom.

Fel! Hjärnan är inte snabbare än sin svagaste cell och jag har för länge sedan supit bort alla svaga celler så jag har bara starka kvar. Jag är inte galen, jag är smartare än du tror.
Ja skratta du. Jag menar allvar, vart enda ord är sanning. Så är det just idag, just idag talar jag sanning.

Sanningen är att jag känner att jag kommer att göra något storslaget. Snart, alldeles snart.

Jag är peppad och spänd eller kanske nervös - båda, kanske båda. Undrar vad det kan vara?
Kom igen, hjälp mig och säg att du känner exakt likadant. Va? Eller hur? JA MEN JAG SÄGER JU DET!! Det är någonting på gång. Definitivt.

Aaaa, det är härligt. Härliga tider.

Finns det svenskt kaffe på hotellet?

CHARTER.

Kapitel #1:

I början av februari 2012 ska jag resa bort en vecka. Just nu snurrar tankehjulen för fullt och blandas ihop till en gredelin smet av kokosnötsdrinkar, Las Palmas, Puerto Rico, Playa del Ingles och naturligtvis horder av fulla engelsmän och söndergrillade tyskar.
B E A U T I F U L.

Vi hade tänkt oss en riktig Sällskapsresan-semester. Grisfest, Pepes Bodega och har vi riktig tur kanske vi stöter samman med en modern version av Robban och Berra (Weiron Holmbergs och Sven Melanders helt enastående fyllehundar), jag tänker att det hade varit lite som att se livs levande lejon i det vilda eller något åt det hållet. Fulla lejon, förstås. Humorsafari de luxe.

Hittills har vi endast tre simpla krav som resan måste infria:

- Sällskapsresan-känsla
- Drinkar serverade i kokosnötter (helst med paraply)
- Sol och bad (kan vara lite av en chansning vid den tiden på året har jag hört...)

Ja du hör ju själv, det kommer att bli en episk resa. Oj oj oj vad jag längtar.
Jag blir så jävla nöjd över att vara en vanlig människa ibland (det tar på krafterna att vara så exceptionell och dessutom ödmjuk som jag annars är för det mesta) Bitter och kravlös ska bli mina ledord när jag sitter där under ett Sun Trip parasoll. Fint!
Resan kommer att bli ett enda långt och makalöst sosse-disco.

Återkommer inom kort med nästa kapitel i denna finstämda folkhemsodyssé.
Tills dess:

RATTA RATTA RAA!

Trevlig helg!
/P

Att bida sin tid?

Av en slump har jag idag hamnat i diskussion om det här med tiden - två gånger, tiden denna vår ständiga följeslagare i sekund och minut.

Det fick mig att tänka.

En person sa till mig; det är nästan så att man tappar livslusten, jag lever bara för helgerna. Veckorna försvinner i arbete och leda.

De flesta av oss arbetar eller studerar mellan 6-10 timmar om dagen. En stor del av vår vakna tid går åt till just detta, i snitt 5 dagar i veckan, ca 44-46 veckor om året. Då behöver jag inte ens nämna att ungefär den  tiden sover vi dessutom också bort, om inte mer (man kan ju inte ta semester från sömnen som man kan från jobbet). Hur går ekvationen ihop om man bara lever för tiden där emellan?

I den andra diskussionen som dök upp bara en halvtimme senare så pratade vi om att det (med tanke på ovanstående) är viktigt att välja var man lägger sin tid. Jobbar du så är det viktigt att du har kul på jobbet, att du trivs och känner att det finns mening i det du gör eller åtminstone en motivation till varför. Har du ett jobb som kväver dig så är frågan om du verkligen ska stå ut med det tills du fyller sextiofem och går i pension eller om du faktiskt ska ta och se till dig själv och ändra din vardag, din situation, ditt liv.

Vissa människor väntar ett helt liv på lycka. Nu snart så, snart är det min tur...

Sanningen är att det är min tur nu och hela tiden. Jag kan göra valet idag. Vad är det vi går och väntar så desperat på? Jag ställer bara frågan.

Svarar gör jag endast till mig själv. Alltid.

Ni vet det där om att man får vara sin egen lyckas smed? Det stämmer ganska bra.

Släng in kol i brännugnen, sätt fyr, fram med järn och städ och börja smida. För ni vet väl att det ska böjas i tid det som krokigt skall bli?

Jag ska bli galet krokig (OBS! Om krokig betyder att man är i ständig förändring).

:-)

/P

Med hänsyn

Kära läsare!
Med hänsyn till familjen har jag gjort valet att ta bort inlägget från den 19:e oktober och samtliga kommentarer som tillskrevs detta.
Tack för ert engagemang och visat intresse.

Varmt välkomna att följa mina tankar och funderingar framöver!


Med värme


Pål

Kalejdoskopet

Gadaffi, Kadaffi eller Khadaffi (beroende på var du läser dina nyheter) är nu död sen några dygn tillbaka. En av de längst sittande makthavarna i modern tid har fallit från sin tron. Till eftervärlden lämnade han ett testamente där media hävdar att hans egen övertygelse och önskan är att man ska fortsätta i hans anda, att hans en gång grundade regim ska vara Libyen beständig, nu och i all framtid.

Trots årtionden av nödrop, fattigdom och elände som varit vardag för stora delar av Libyens folk önskar deras mångåriga tyrann att så ska vara och förbli även efter att hans egna röst tystnat för gott. Förmodligen tyckte Gadaffi att det han gjorde var det riktiga. Hur förvrängd hans verklighetsuppfattning än må varit så ansåg han själv att det han uträttade i sitt styre var korrekt. För vem kan man fråga? För honom själv och hans likar, för Libyens folk, för världen? För alla inblandade parter? Svårt att veta. Ändå blir jag så förundrad när jag tänker på fenomenet som sådant, att trots att en hel värld skriker: FEL! DU GÖR FEL!! FÖR GUDS SKULL SLUTA! DET HÄR ÄR GALENSKAP OCH TYRANNI!, så följer människan ståndaktigt och taktfast sin egen övertygelse. Som ni säkert förstår är Gadaffi bara ett exempel på det som sker över hela världen, i stort och smått, varje dag och hela tiden -  se bara på historien. 

Visst känner vi alla igen känslan av en övertygelse så stark att vi är beredda att göra vad som helst för det vi tror är rätt. När man tänker "Nej, jag tänker fan inte ge mig, jag vet att jag har rätt!" Det är inte nödvändigtvis kopplat till religion eller makt, däremot är det alltid och obönhörligt kopplat till referensramar, varje enskild individs referensramar. Den stjärnhimmel jag ser och upplever genom mina ögon är inte nödvändigtvis den samma som hon eller han som sitter bredvid mig upplever. Trots att vi sitter på samma bänk, samma stjärnklara natt med våra blickar fastsydda i samma gnistrande himlatäcke. 

Allting vi uppfattar, bildar oss åsikter om och senare ofta omvandlar till det vi kallar värderingar grundar sig i vår perception. Vår förmåga att ta byggstenar och variabler i vår omvärld för att skapa en för oss - för varje enskild individ - rättvis bild av en situation, händelse, person eller tingest. Variablerna kan plockas från allt vi ser, hör och känner - sinnesintryck, alltså det som vi samlar upp i varje sekund och minut av våra liv, i en takt snabbare än våra hjärnor hinner uppfatta.

Ett komplext fenomen. Uppfattning. 

Jag finner dock en stor glädje i att ständigt kunna genomlysa detta fenomen genom att dela med mig och låta mig inbjudas att ta del av andras syn och uppfattning. Kanske kommer vi aldrig någonsin att förstå en annan människas upplevelse totalt och fullt men så länge vi delar med oss av det vi har och vågar ta del i diskussion och debatt och tvätta våra egna tankar i andras källor så närmar vi oss varann och kan för en stund genomlysa vår komplexa person i verklighetens kalejdoskop. Där igenom se och uppleva en annan sida, även sånt som vi aldrig kommer att förstå eller välja att acceptera.

Det är fruktansvärt coolt att vara människa.

Krävande emellanåt, visst men ändå så jävla häftigt.

Lura sig själv? Ja'men why not!

Regntunga skyar. Malmö visar upp sitt styggaste anlete i en gråblå sörja av vatten och pinande vind.

Room with a view...

Sitter inlåst på ett kontor och tänker att man kanske skulle bli säsongare, bo halva året utomlands där det är lite mindre gråblått att jämra sig över. Ett litet hus vid havet där solen ler mot en från gryning till skymning. Känns som den typiska Svensson-drömmen som de flesta inte uppfyller förrän de blir pensionärer. Sanningen är att det är skitlångt tills jag blir pensionär - varför vänta, ja varför?

Å andra sidan är det inte speciellt svårt att lura sig själv har jag upptäckt. För visst är det ändå så att man hör det tisslas och tasslas, ja det jämras över att nu kommer den mörka tiden, den jobbiga tiden, tiden då människor, djur och samhällsapparaten i stort går ner i någon form av kvasi-depression. Vissa går ner sig totalt och pratar om det som om det var något oundvikligt. "Jag är deppig varenda vinter och så är det bara." Det verkar vettlöst. jag vägrar tro på att det skulle vara något alldeles hopplöst som inte gick att råda bot på.

Jag är ingen läkare och kan inte ABC om hur det funkar med olika nivåer av protein och ämnen och annat i våra system men jag vet att mycket går att ändra med lite gott mod.

Romantisera.
Det är mitt svar. Romantisera bort det gråa och trista. Kryp upp is soffan med en kopp te och en god bok, promenera i regnet fullt munderad och njut av dofter och höstlöv, umgås och tänd ljus, laga härliga grytor eller ägna en hel söndag åt ett filmmaraton med dig själv eller goda vänner/familj. Inte vet jag - sola solarium för guds skull. Sysselsättning är medicinen, I tell you.

För visst fan blir vardagen tyngre om jag går omkring och tänker på att hösten och vintern är lång och ingen ledighet, bara jobba jobb jobb, kort julhelg, slask och blask, halka och tågförseningar, trötthet, stress, press och fan och hans gamla käring.

Nä!

Jamais, je refuse! Jag vägrar.
Kom an du hårda, mörka årstid! Mig knäcker du inte (...utan motstånd, i varje fall).

En hund, en kantarell och tre män som badar nakna.

Kära kära ni. Finns ni kvar? Är ni där, hör ni min spruckna stämma genom alla 0:or och 1:or som är internet? Orkar ni ägna en tanke åt mina ord trots min totala ignorans senaste månaden (läs: dryga månaden)? Ja egentligen kan man kanske tycka att jag är skyldig någon en ursäkt men å andra sidan så är det min blogg och jag säger därför förlåt till mitt bloggande alter rego; förlåt kära alter ego.

Då var det avklarat.

Egentligen skulle jag vilja ägna det här inlägget åt att berätta en saga om äventyr och fjärran länder, hjältedåd och grym kärlek. Så kommer det inte att bli. Jag har ingen sådan saga, den är ännu inte skriven men den kommer säkerligen att inrymmas i något litet kapitel i det liv som senare ska bli min självbiografi om en massa, massa år:

Pål Hedberg - naken, ensam och rädd. 


Jag gillar titeln, den har liksom fastnat. Jävlar vad fånig jag är. Tack jag vet! Varsågod. Det är blott en strimma av hopp, denna biografi. Vi får se, jag får se, ni får se när och om den dagen kommer. Jag har oddsen emot mig för jag har inte haft en förjävlig uppväxt med en dominant far och en förtryckt mor, 24 syskon, vidriga skilsmässor eller tragiska dödsfall. Ingredienser som tyvärr ofta utgör stommen i en saftig självbiografi. Jag är uppväxt med mycket kärlek i en liten, vacker och trygg by i hjärtat av Dalarna. Spännande... ja, vi får helt enkelt se.

Det slutar inte där. Dessutom (som grädde på det redan svullna moset) har jag haft förmånen att få spendera somrarna på en av jordens mest magiska platser, jag var där så sent som i helgen tillsamman med tre enastående individer. Här nedan är lite bilder från det vackra Någelunda, sommaridyllen i Ölme i Värmland.

Vems ansikte försöker jag gnida in detta i undrar du? Ingens faktiskt, jag kan bara konstatera att jag är en mycket mycket lyckligt lottad människa. Den tacksamheten jag känner inför det är större än jag kan beskriva för er är jag rädd.

Skönt att kunna känna ödmjukhet och tacksamhet här i livet - helt klart underskattade delar av känsloregistret som utgör mänskligheten, speciellt med en självbiografi med den titeln, eller hur?
Vad är du tacksam över?

Olof rensar gäddan som han så vackert drog upp.

En lycklig Björn med en lycklig hund (Harry) i knät.

2 sorters Kantareller blev det dessutom!

Tråkig utsikt.

Horisonten i aftonljus.

Regntunga skyar

Idag är Malmö en blöt massa av det gråaste grått. Regnet öser ner och solen verkar ha försvunnit långt, långt bort. Kanske är det här den första riktiga höstdagen. Det känns lite snopet med tanke på att sommaren varit så frånvarande på många sätt, ändå vägrar man ge upp hoppet. Det verkar som att vi människor faktiskt fungerar just så; att om juni bjuder på skitväder så säger vi att i juli då kommer sommaren och om juli blir likadant så säger vi att sommaren är lite sen men att i augusti så blir det nog strålande och sedan inflikar vi lite hoppfullt att september nästan är en sommarmånad den med - nu för tiden. Det är fint med hopp. Nu kommer en höst och sedan en vinter. Sedan en vår och sedan en sommar igen. Timmar, dagar och månader byter av varann likt våra fyra årstider. Vad gör vi? Ömsar vi skin, växlar i takt med tiden eller har vi helt glömt bort allt sån't? Ibland tänker jag att vi har anpassat sönder oss totalt, anpassat sönder oss till en livsstil som inte tar någon som helst hänsyn till det som sker i det stora, det som sker i natur, skog och mark. Jag ska minsann prova att gå i ide och se vad som händer. För visst är det så att när det blir mörkare och kallare så känner man allt lite extra för att bara vara inne, sova, vila och inte göra speciellt mycket? Alla borde jobba halvtid under vinterhalvåret, ladda batterierna och drömma om sommaren. Som vore livet en vacker barnvisa. Sov du lilla videung, än så är det vinter.

Tyvärr har jag inte tid att vara kvasifilosofisk just nu för idag är det generalrepetition av Dessa jävla människor! Premiären är snart här och det ska bli obeskrivligt skönt! Äntligen händer det som man haft i tanke i över ett halvår. Jag vill därför en sista gång hälsa er alla välkomna och naturligtvis uppmana er att komma och se oss, biljetter bokar ni på kulturcentralen.nu eller 040-103020. Vill ni köpa biljett direkt i entrén går det också alldeles utmärkt, än så länge finns det platser kvar.

Jag är som jag sagt innan en alldeles fantastisk människa och helt klart värd att komma och titta på i ca. 2 timmar. Om du inte tror mig, trots min excellens och ödmjukhet, så utmanar jag dig att komma och bevisa motsatsen! Vi ses. Eller hur?

Jag är inte bara begåvad, jag är (som ni ser) snygg också.

Ungefär såhär....

.... ser slutspurten ut inför en urpremiär. #Dessa Jävla Människor!


Inköpslista:
toapapper
frottéhandukar
tvål
12 l. vin
10 l. cider
150 stk. plastglas
svart tejp
symaskinsolja
14 stk. öl


Glas på plats, låda med trasiga saker (akta!), fotografier, mattor bakom scenen, städa framför scenen, tömma läktarna från skräp, kostym och kläder överallt, blomman (inte krukan!) matkassar, mobiltelefoner, sprayburkar, dammsugare, målarfärg, alla gula jävla prylar, 
ljus för akt 2, Metro och bakelser med nötter, vad hände med datorspelsljudet??


Tänk på:
- Röst! Prata tydligare, prata högre.
- Energi i scen 6
- Repliker, allt måste sitta!
- Ta med matkassarna ut
- Blås ut ljusen
- Håll käft bakom scenen!
- Knappen på CD-spelaren
- Tempo, hugg varann
- Spela bra!


MEGAFON: Premiär den 7:e september! Boka biljetter nu via www.kulturcentralen.nu eller 040-103020


Bilder från repetitionerna - exklusivt för er som läser Synmvinklaren. Varsågoda!

Foto: Drazen Kuljanin

www.teaterpapillon.se

Nostalgitripp

På facebook är det nu på modet att ge sina vänner årtal där meningen är att man i korthet, i ett inlägg ska redogöra för vad man gjorde och vad som hände i ens liv under det givna året. Det är ett roligt påfund och väcker många minnen. Blev alldeles varm inombords när jag just läste vad min gamla parhäst och fantastiska vän Johanna Olsson hade att säga om år 1997:


"1997. Högstadiet i en betongförort som inte lovade något. Stannade hemma från skolan och beslutade mig för att sluta försöka vara cool, bära jazzbyxor och buffalos. Köpte finbyxor och högklackat. Lärde mig om maktens korridorer genom gå med i Kamratstödjarna och Elevrådet. Mötte en själsfrände i en pojke som spelade klarinett i en blommig skjorta inför alla i Aulan. Åkte på språkresa och låtsades dricka mig full på Hooch. Jag hade aldrig varit, och skulle aldrig bli, smartare än jag var 1997."


Pojken som spelar klarinett i en aula iklädd blommig skjorta är jag. Jag minns honom med värme och rodnar lite lätt vid tanken, overkligt är det, som om jag såg mig själv spela i en film för mycket mycket länge sedan. I övrigt vill jag tillägga att Johanna Olsson är och har blivit mycket smartare sedan 1997, hon är också klokare, vackrare och den människan i världen som jag tveklöst - nu och alltid - kommer att välja att dela en flaska rödvin med, any day of the week. 


Så Johanna,
tack för den nostalgitrippen fina du! Då som nu är det självklart du och jag mot världen.

Vår gamla högstadieskola där vi en gång träffades.

Med värme
Pål

Att dö ifrån.

I måndags dog Sif Ruud, en av Dramatens verkliga institutioner och mest rutinerade skådespelerskor, 95 år gammal. När man ser svart på vitt är det en fantastisk karriär som nått sitt slut  med 97 spelade roller bara på Dramaten och där till en diger samling roller för film, TV, revy och andra teatrar. Jag tycker mig se ett mönster hos mig på själv på senare år och det är att var gång ett stort namn dör tänker jag allt som oftast "usch, det var för tidigt". Det är ganska galet med tanke på att i Ruuds fall var det inte alls för tidigt, kanske var det alldeles lagom, 95 år är ändå gott och väl en livstid.

Annars tycker jag nog att det ändå är många kända människor som dör nu för tiden, många av de man vuxit upp med och sett på TV och film sen man var liten. Egentligen är det inte speciellt konstigt eftersom tiden går, människor åldras och jag inte är ett barn längre, men på något sätt har vissa människor satt sig och etsat sig fast i barnhjärnan som på sitt naiva sätt tror att dessa personer ska finnas för alltid. De har alltid funnits och ska därför alltid finnas. Det blir som en påminnelse om tiden och en stilla viskning om ens egen dödlighet.

1997-1998 gjorde Sif Ruud en av sina sista roller på Dramaten, hon spelade den gamla damen Fru Sörensson i Människor i solen, Jonas Gardells tragikomiska pjäs om jordens undergång. Vid just den här tiden råkade jag befinna mig på Dramaten och en torsdagskväll satt jag där i salongen på Elverket och såg Sif Ruud, till sällskap hade jag min mormor - idag 86 år gammal. Själv var jag bara 14 år då och kan i ärlighetens namn inte säga att jag minns pjäsen speciellt bra, det jag minns är känslan av att vara där och att se de stora skådespelarna. Det var häftigt. Jag praktiserade på Dramaten i en vecka, jag var PRAO-elev som det hette. Mestadels var jag på marknadsföringsavdelningen och fick cykla runt i Stockholm och affischera för kommande föreställningar men jag fick också förmånen att se en del genrep och föreställningar vilket var den stora behållningen och det jag minns. Min PRAO-plats hade ordnats genom Peter Dalle som just då spelade farsen Leva Loppan av Georges Feydeau på Stora scenen med bland andra Stina Ekblad och Ingvar Kjellson. En av kvällarna fick jag vara med Peter när han förberedde sig för föreställning, allt från kostympåklädnad och uppladdning i logen, in till sminket där jag fick hälsa på de andra stjärnorna och slutligen en plats på parkett där jag kunde se hela föreställningen. Overkligt och förunderligt för en 14-åring med teaterdrömmar.

Så trots att skådespelare och artister dör och med stor sannolikhet kommer att fortsätta göra just så, så kan jag i alla fall säga att jag såg Sif Ruud spela på Dramaten. Det känns fint, tack ska du ha Sif Ruud,
vila i frid.

Sif Ruud 1916-2011

Nalle Puh - en smart kille helt enkelt!

Memo to self (and others interested):

Det är korkat att gå runt och vara stressad och sova dåligt över saker man "måste göra".
Dagens lärdom:
1. Det finns inga måsten (inte egentligen - det vet man ju sen länge men man glömmer)
2. Ta tjuren vid hornen och få det gjort, vänta inte.
3. Tänk som Nalle Puh. Han är grym - bekymmerslös, glad, positiv och han fixar allt!

Friiiii som en fågel! Friiii som en fågel!
Ett lättat hjärta är ett glatt hjärta, nu ska jag snart ut i höstvädret(??) och vara glad, le mot folk på bussen och sen ska jag in i en svart låda och skrika åt mina kära medspelare i Dessa jävla människor!


Buss & Kran!

O-bloggaren

Hej det är jag som är monstret, o-bloggaren. Yrke: att INTE blogga.
...så känns det ungefär, det har nu gått många dagar och veckor sedan jag senast delade med mig av min tillsynes outtömliga källa av visdom. Stackare! Det är synd om människorna, som Strindberg sa. Å andra sidan drack Strindberg alldeles för mycket Absint för att kunna avgöra vem det är synd om och inte, kanske var det trots allt han själv det var mest synd om - vad vet jag.

Det jag vet är att mitt liv är en härlig karusell av händelser och när det går riktigt fort så hinner jag helt enkelt inte med att blogga eller jag tar mig inte tiden att göra det om man nu ska vara riktigt rättvis och insiktsfull. Hur som helst så är resultatet detsamma; en o-bloggad sida. Jag skulle kunna tjata om hur det går med teatern nu när det bara är en månad kvar till premiär men jag väljer att inte göra det. Ren självbevarelsedrift, mitt uppblåsta ego måste få svalka sig lite, sanningen är att många av dygnens och veckornas timmar vigs åt fru Thalia.

Märker ni vad sommaren går fort förresten? Det är helt galet. Augusti redan. Jag har åstadkommit följande hittills: badat för lite, solat för lite, ätit för lite glass och definitivt haft för lite semester. Dåligt. Nästa sommar ska jag sippa drinkar under ett parasoll i Karibien med något bikini contest-team istället! Säg till om du ska hänga med.

Ja, inte blev ni mycket klokare av detta kära vänner.
Det var inte heller meningen. O-bloggaren gillar er och utlovar fler inlägg inom kort (förhoppningsvis).

Pussochkram

Sommartjej som jag träffat lite för lite i sommar.
När jag ser henne saknar jag somrarna från barndomen.

Vuxna män gör saker tillsammans

Hur vet man att man är vuxen?
Jag tänkte glädja er som i mörkret famla genom att lista de tydligaste symtomen nedan:

1. Man använder uttrycket "Det är en dag imorgon också" innan man går till sängs (kl. 22 senast!!)


2. Grabbkvällar med pizza och ful-öl blir till herrmiddagar med viltkött och vin/fin-öl


3. Man känner glädje över att ha fått 4 maskiner tvättade under loppet av 2-3 timmar.


4. Man uppskattar mjuka paket (kläder etc...)


5. Det är obeskrivligt skönt att komma hem när man varit borta länge (flera dagar...)


6. Man väljer att ta bilen och avstå alkohol när man ska på fest.


7. Barn man möter i offentliga rum pekar och kallar en för farbror (eller ännu värre: farmor).


8. Man skrockar lite eller försöker vara vitsig när man vid sällsynta tillfällen får visa leg på systembolaget.
"Haha, ser jag så ung ut!"


9. Man minns inte när man senast drack sig berusad på folköl.


10. Det gör ont att krypa på knä.

Listan kan göras längre. Jag har noterat att flera (inte ALLA dock) stämmer in på mig så det måste ju betyda att jag är vuxen och för att manifestera det så ska jag i afton ha herrmiddag med mina vänner på vuxet vis! Det blir älgfärsbiffar med whiskysås och råstekt potatis.

Så jävla vuxet....
Trevlig helg!

Skryt

Idag känner jag för att skryta lite! Jag börjar såhär: jag har världens bästa lillasyster! Det är precis alldeles sant och jag behöver inte ens ha en speciell anledning att säga det, det är nämligen ren och skär fakta. Hon är 25 år gammal och tvåbarnsmor (till två underbara ungar naturligtvis), hon har två jobb, en karl, ett hus och ett gigantiskt hjärta. Hon är nästan alltid glad, hon är rolig, varm, kärleksfull, klok och hon är en av mina största idoler - en av de finaste och mest genuina människor jag träffat.

Och så ibland slår det mig hur fantastisk lycklig jag är att ha henne i mitt liv och då måste jag få uttrycka det också, visa det. Så idag bokade jag två biljetter till Les Misérables på Malmö Opera till den 23 september bara för att jag helt enkelt vill bjuda min syster på det. Så vi ska ha en bror-syster-afton i Malmö med god mat och en bra musikal på toppen av det.

Det är ju så att vissa människor måste man bara ha i sitt liv, min syster är en sådan människa. Hon har varit i mitt liv sedan den 21 augusti 1986 och jag har svårt att se hur mitt liv skulle vara henne förutan. Jag har även världens bästa bror och föräldrar som också är livsviktiga men nu handlar det här inlägget om min syster därför tar vi övriga familjemedlemmar i ett annat kapitel. Det känns absolut helt rätt att manifestera sin kärlek, det är viktigt och det är något vi människor gör allt för sällan kan jag tycka. Tänker man efter riktigt noga kommer man (eller åtminstone jag) fram till att det som i sanning har en avgörande mening i livet är just de som står en nära, det är de som känner dig, bekräftar dig och delvis gör dig till den du är. Vad är viktigare? Nej just det, inget. Inget som jag kan komma på. Jag hoppas innerligt på ett lång liv för både mig och min syster för vi har så himla mycket kvar att hitta på och vi har alltid skitroligt tillsammans! Jag kommer alltid att vara hennes storebror och hon min lillasyster och henne tänker jag ta hand om tills någon gräver ner mig i jorden en dag och jag vet att hon kommer att ta hand om mig också.
Vi är så jäkla bra på att vara syskon och jag önskar att alla andra människor i världen också kan vara det, för jag lovar att det är mer värt än alla rikedomar man kan föreställa sig.

Det jag vill ha sagt är i korthet: jag älskar min syster. Syster, jag älskar dig. Det är allt jag har att säga för nu.

Att inte stå oberörd.

Det blir nästan en självklarhet att nämna de senaste dygnens enorma tragedi, det är oundvikligt. Jag pratar förstås om sprängningarna i Oslo och massakern på Utøya. Den här gången var det inte islamitiska fundamentalister, det var inget Al Qaida-nätverk, det var ingen politisk extremistorganisation - det var en "vanlig" blond och blåögd norrman. Jag tror eller tycker mig ha märkt att detta är något som ställer många människors värdegrund på ända. Inte nog med att det är det värsta terrordådet (populärt ord) i Nordens historia, enligt våra medier, det är dessutom något som går helt utanför ramarna för vad vi, tyvärr, är vana vid. En ensam gärningsman med ett ont uppsåt och ett mål som för oss som står vid sidan av verkar både obegripligt och med denna sinnessjuka metod och irrationella handlande, ouppnåbart. Blotta tanken på att det här sker i vår tid, i vårt grannland är äcklande och så svårt att greppa att den enda känsla som direkt kommer till mig är fasa och sorg. Bara vetskapen om att jag inte är drabbad anhörig i varken första, andra eller tredje led gör att jag nästan känner en skam - att jag i proportion till föräldrar, syskon, makar och vänner som mist sina närmaste inte har rätt att ens använda ordet sorg. Samtidigt är sorg, som jag ser det, något väldigt personligt och individuellt.

Det är hur som helst enormt fint att se hur denna sorg, denna medkänsla sprider sig snabbt likt en löpeld genom Norden, Europa och världen och faktiskt förenar människor. Således får händelsen indirekt den motsatta effekten gentemot vad illdådsmannen hade för avsikt. Kondoleanser bokstavligen strömmar in via nätet och sociala medier från alla dessa människor som känner ett behov, en vilja att vara en del av detta, att visa sin ståndpunkt, sitt stöd till Norge och de anhöriga men samtidigt visa sin avsky och sitt förakt mot det fruktansvärda som inträffat. Det är starkt, viktigt och visar att vår kapacitet är långt mycket större än vi tror när vi väl kan enas som ett folk. Vår vinst är att ingen står oberörd.

Vi kan inte skydda världen mot alla idioter men vi kan skydda vår identitet som folk och värna om varann och visa vårt deltagande och ju fler vi blir desto svårare blir det för idioterna att göra sig hörda eller förverkliga sina sjuka motiv och vanföreställningar.

Med hopp om full kraft in i framtiden.

Med värme
Pål

Tak är underskattade

Det är så lätt att underskatta tak. Har ni tänkt på det? Nä, men så är det och det har jag kommit fram till efter flera minuters kontemplerande. Igår var jag uppe på ett tak och lyssnade på härlig musik och såg en skithäftig stop motion film, eller egentligen hela 3 st skithäftiga stop motion filmer för att vara korrekt (och det ska man vara, anser jag).

I Malmö, Sverige och faktiskt även i världen finns det något som heter Sommarscen (utomlands heter de säkert något helt annat), ett fantastiskt gratis-event-koncept där man bjuder kultursugna människor på olika upplevelser på olika platser utomhus under sommarmånaderna. Det är allt från musik till film, konst och poesi. Igår var vi på taket till P-hus Anna i Malmö. Aftonsolen sken viljestarkt genom molnen och vi klarade oss med nöd och näppe från regn. Taket var fullpackat med härliga individer av blandad typ och ålder, vissa sittandes på stolar och andra, däribland vi, på bar backe med filtar och diverse bekvämlighetsattiraljer.

Först ut var den alldeles självlysande och sprudlande Edda Magnasson som sjöng personliga och suggestiva låtar ackompanjerandes sig själv på piano. Riktigt bra, musik man blev glad i hela kroppen av! Därefter såg vi och lyssnade till Brent Green, som skapat riktigt coola stop motion filmer som han själv ackompanjerade live med musik och ljudeffekter. Får ni någonsin möjlighet att se honom eller om hans namn dyker upp någonstans nära er - gå dit. Det är en order.

All in all en underbar sommarkväll med goda vänner på ett levande tak i en levande stad. Jag som först kände mig lite trött och funderade på att inte gå dit är med facit i hand mer än glad över att jag tvingade bort tröttheten och gick dit och fick mig en portion kultur, kultur i sin absoluta sommarblomning.
Och allt detta på ett tak. Ett tak till ett parkeringshus. Det finns en romantik i det, det gör det absolut - jag lovar.

Upp på taken medborgare!

Slösa med tid och pengar

Nu i semestertider, ja eller i alla fall sommartider - alla har ju inte semester (läs: Pål har inte semester), så kan jag tycka att det är oerhört skönt att få slösa med min tid och till viss mån mina pengar. Jag har senaste veckan kunnat njuta fullt i att komma hem efter jobbet, gå till Ica och handla precis vad som faller mig in och sedan hälla upp ett glas vin och bara vara. Bara vara hemma och umgås med mig själv, läsa en bok, ha ett öga på TV:n och ett i det blå. Helt enkelt slösa med min tid. Det jag menar med detta lite negativt klingande uttryck är att inte hela tiden vara så nyttig, känna att det är ok att inte prestera en massa varje dag utan tillåta mig att faktiskt bara slappa, softa, chilla, dega, vara eller vad man nu föredrar för ord.

Det blir som en lisa för själen, en fristad i tanken där jag får lite tid att sväva bort från förpliktelser och vardagens larm. Kanske är det också så att den här tiden krävs för att bevara någon form av balans med tanke på att jag annars arbetar heltid plus att jag är engagerad i teatern (rent fysiskt) fyra dagar i veckan och tankemässigt sju dagar i veckan. Det kittlar att välja att se det som att om jag inte fick dessa stunder skulle jag kanske bli alldeles spritt språngande galen och det vore ju synd på ett annars så vackert psyke som mitt, eller hur?

Samvetet får väl sig en törn månde, ni vet när man på en millisekund hinner tänka "jag borde...", "egentligen skulle det vara bra om..." men det är bara att ignorera dessa självskapade demoner, fylla upp vinglaset och istället tänka "fy fan vad jag är värd det här".
Samma gäller de ekonomiska bryderierna man kan ha emellanåt, bestämmer man sig för att unna sig så ska man göra det utan att titta tillbaka eller tveka. Pengar kan man skaffa nya. Det är värre med tiden, den får man inte tillbaka på samma sätt och kanske är det just därför vi borde unna oss lite mer i vardagen vad det gäller vår tid.

Som jag sagt förr:

Apropå att unna sig... detta föreställer en härlig afton ute
i idyllen Rebbetuaröd för några veckor sedan, jag och min käre vän Olof
vi vet hur det går till när man ska unna sig. Livsnjuteri på hög nivå.

den som har haft roligast när döden kommer och knackar på vinner!

Helgens battaljer

Ny vecka med nya tag och nya oförutsägbarheter.
Helgen som gått har varit en intensiv en, teaterrepetitioner från morgon till afton (eller nära på...).
Det är som motion för både hjärta, knopp och kropp - tag 3 betala för 1 kan man säga. De som inte tror att teater är/kan vara ansträngande misstar sig å det grövsta. Det är ganska jävligt när man tänker efter och reflekterar lite sådär "semesterlätt"på saken, som man bara kan göra när det är lågfart på arbetet och solen ler mot en genom en glasruta. Jo ni förstår man svettas, ibland mindre - ibland ymnigt, av den fysiska ansträngningen som krävs både i uppvärmning och i vissa sceniska moment. Som om det inte vore nog när man befinner sig under jord i en svettluktande källarlokal i 5-6 timmar så motioneras psyket en hel del också. Känslorna måste vara lättillgängliga för att spelet ska bli så autentiskt som det bara går och det leder till att man har oerhört lätt att bli både förbannad, frustrerad och lite gråtmild. En utmaning, för nånstans förväntas man ändå kunna separera känslospelet från verkligheten (verkligheten är det som sker mellan scenerna, när man går igenom och diskuterar spelet). Jag har verkligen märkt att det fungerar så att om jag spelar en scen där jag ska vara riktigt arg så är risken väldigt mycket större att jag biter ifrån eller blir arg på riktigt om något inte går vägen för mig under scenens gång eller om man blir avbruten när man är mitt uppe i ett flow. Som tur är så går det dock över ganska fort, det är aldrig några längre dispyter och det på grund av att alla spelar efter samma förutsättningar, alla känner till reglerna och man känner in varann. Ja, just så kan faktiskt ett "träningspass" på teatern se ut.

Nu kanske ni tycker att jag raljerat och låtit en smula avig och grinig men sanningen är att det är värt det, alla små "tummen ner" vägs upp tusenfallt av alla "tummen upp", alla fantastiska kickar som teatern ger. Efter gårdagens heldagsrepetition så sjönk jag ner i soffan; trött, nöjd och glad över ett dagsverke. Jag tänkte på dagen som gått och hur förbannat kul vi har och vilken bra föreställning vi har att skänka er som är hugade att komma och se. En stor del av det roliga beror naturligtvis mycket på gruppen, personerna som tillsammans med mig gör detta till en helskön helhet.

Sanningen? I Wouldn't trade it for the world.
Pål Hedberg heter jag, vi ses på premiären den 7:e september.

4/5-delar av skådespelarna i "Dessa jävla människor"
Underbara människor, känner dom mycket väl.

Vem föder dig och vem föder du?

Vi föder varann. Hela tiden när människor möts sker en påverkan på båda parter, en påverkan som kan vara både positiv och negativ. Det är inget nytt fenomen att det är så, det känner de flesta till. Alla känner väl igen sig i situationen ”Åh nej, inte den jobbiga människan, fort göm mig!”? Människor man undviker. Den negativ påverkan som bara tar av din energi och inte ger dig något åter.

Jag är själv jävlig less på den typen av relationer, jag kan inte säga att de är många jag har men de jag har borde jag faktiskt ta och avsluta eller fasa ut ur mitt liv på något vis. Det som är lite sorgligt är att motparten oftast inte har en aning om att man upplever relationen på det viset, att varje gång vi ses gör jag en uppoffring.

Livet är alldeles för kort för negativa relationer. Det slår mig i skallen gång efter annan och igår fick jag uppleva hur en bra relation verkligen ska vara och det har jag ofta gjort med flera av mina riktigt nära vänner. Det finns ju en anledning till att de är ens nära vänner. Känslan är helt enorm när man känner att man klickar så väl att det nästan börjar vibrera i kroppen på en, man pratar för fullt, intensivt, insuper och ögonen lyser av sinnesskärpa och lycka. Det blir en oerhörd harmoni i relationen och mötet blir till en fantastisk ”så här kul har jag inte haft på väldigt länge”-kväll. Lycka!

Man, kvinna, ung, gammal, vän, syskon, älskling, främling. Spela roll? Verkligen inte. Det här är något annat, det är parametrar som spelar i en annan dimension, som jag inte kan förklara i ord men jag tror och hoppas att många av er vet exakt vad det är jag pratar om. Det känns bara perfekt och man blir näst intill rusig av glädje i detta möte. Det är nästan som att vara kär, fast ändå inte. Det är som en form av förälskelse i stunden, just då, i mötet. Det är just i de relationerna, i de mötena vi föder varann. Det är inte varje gång, inte alltid samma person eller relation men i huvudsak vet man med vilka i sin närhet eller omgivning som ett sånt möte är möjligt. Tänk om varje möte i varje relation var en sån total upplevelse - ja i ordets rätta bemärkelse, inte bara trevligt, utan en faktiskt upplevelse? Kanske hade blivit jobbit i längden, vad vet jag.

Livet är för kort för flyktiga skitrelationer, det var just det jag ville säga.

En relation du inte älskar är ingen relation du behöver.

Semesterfenomen

Läste i Aftonbladet att en av de saker svenskar oroar sig mest över inför sommarsemestern är att det ska bli dåligt väder. Det är ju helt fantastiskt enligt min mening! Va!? Oroa sig över väder, som om man skulle kunna påverka det, om jag oroar mig och hoppas på fint väder så blir det nog det - eller vaddå? Ibland undrar jag om människan verkligen är planetens intelligentaste varelse, när man hör sånt här tappar man hoppet lite, världen blir lite mörkare och djupa suckar ekar i mitt inre.

Vädret är dessutom en klassisk snackis, överallt och för alla, det vet ni – det vet alla.

Såhär låter det ofta på kontoret:

- Skitväder idag... 

- Mmm, tur att man inte har semester!

- Ingen strand för semesterfirarna idag inte! Haha!

Vädret är fint:

- Åh vilket väder!

- Typiskt att man ska behöva sitta här….

- Mmm, sen blir det väl skit när man själv ska gå naturligtvis

- Mmm...

Slutsats: Kontor är roliga på sommaren för då kommer spännande varelser fram och man kan lyssna, insupa och om man vill (och det vill man, för ingen vill vara exkluderad) stämma in i de emellanåt ganska absurda konversationerna.

Vad jag anser om vädret? Det är klart att det är skönt med sol på sommaren men har man inget bättre att göra än att bekymra sig över väderleken då har man fan ta mig alldeles för mycket fritid.

Get a haircut and a job, you punks!

Idag regnar det i Malmö och imorgon ska det komma hela 20 mm nederbörd. Jävla tur man inte har semester...  ;-) 

Feel the flow och fullt upp och ut!

Fyllaipapperflerapapperochännuflerapapperochtelefonsamtalochsakersominteallsfårglömmasbortfördåblirdetminsannkatastrofochkorpåisenochdetdugerminsanninteförattintetalaomalltmailandehitochditochbokaklipptidsenärdetjusåjävligtattmanmåsteätaemellanåtdessutom! Idagharjagvariteffektivsnabbochalldelesalldelesunderbarprecissomaskungen!Duracellkaninenkanslängasigiväggentillsdetrosaluddetstänkeromdetlillalivetsenärdetocksåmyckettrevligtattkunnaerbjudalitehjärngympaförersomläser. Säkertfelstavatnågonstanssatanockså!

Detgälleratthaflow! ATT HA FLOW!

Hata inte. Bryt ihop och gå vidare. 

Back to work blues

Jag tycker inte om när mitt liv känns inrutat som det lätt kan göra efter en skön semester med nöjen och avkoppling, sommarkvällar och sommarskval. Jag- återvänder-till-jobbet-känslan sätter in. En dag ska jag sluta vara inrutad tänker jag. Jamen jag tycker ju om att ha ett jobb. Ja det gör jag men jag kan skriva en dikt om känslan, jag det kan jag.

Det gjorde jag också.

En ros är en ros är en ros

Och ett jobb är minsann ingen ros. Ett jobb är ett jobb är ett jobb. Blev en dikt under tankens knivar.

Papperssvalorna svävar högt över kontorslandskapet, i hörnet slår de röda lågorna högt och brännugnarna mäter 320 garder celsius medan urverket skyndar långsamt med sina 129 slag i minuten. Ingenting är sig likt och ändå är allt just det samma.

Blickarna vänjer sig efter en stund och minsta anspänning landar mjukt i papperskorgen bland veckogamla tuggummin och bortglömda artiklar.

Stämpla in.

Stämpla ut.

Andas.

Stämpla in.

Noja de luxe!

Nu för tiden finns det så mycket man kan få. Sjukdomar av alla möjliga slag - ett smörgåsbord av möjligheter!
Jag har ägnat natten åt att spekulera i huruvida jag har fått EHEC-smittan eller inte. Jolly good fun...
Varit dålig sen lördags natt/söndags morgon men jag tror det lagts sig nu, det värsta i alla fall. Fortsätter det att stadigt bli bättre så är det förmodligen ingen fara men det hjälpte inte mig inatt, då var jag helt övertygad om att jag blivit drabbad av denna hemska smitta. Googlade och kollade upp 1177.se och jag får villigt erkänna såhär i efterhand att nattens demoner nog gjorde allt i min värld lite svartare och mer skrämmande än vad de egentligen var eller är. Däremot blev jag inte så peppad över att läsa om det där "tillägget" man kan få på EHEC som bara drabbar en väldigt liten procent av de smittade: HUS, det låter som ett av de statliga RUT/ROT-avdragen, men det är mycket äckligare än så och har man riktig otur så pajar njurarna ihop och så dör man. Så EHEC + HUS = no fun at all. Å andra sidan smittas i genomsnitt 300 svenskar per år av EHEC och det är väldigt sällsynt med dödlig utgång. Tur att man inte är helt paranoid....

Nu då?
Ja ni, just nu känner jag mig rätt så kry (lite trött bara) och hoppas på att kunna gå och arbeta imorgon. Det sköna med vara sjuk är att man får ta timme för timme och det har jag verkligen gjort, det har vart ganska avslappnande och även om mitt fysiska skicka varit ganska risigt så har mitt psykiska eller mentala skick varit desto godare. En relativt high spirit är väl bara bra när man är lite sjuk? Så nu tänker jag att om jag hela tiden hittills tagit dessa dagar timme för timme, step by step så får jag väl ta och göra samma sak med mina tankar och nojor om EHEC och HUS? Eller hur? Jag kommer alltså vara supercool fram tills det att jag skiter rött!

Herregud vilket konstigt inlägg... ja ja, det kommer mera som barnmorskan sa!

En färgglad krabat den där EHEC!