Att inte stå oberörd.

Det blir nästan en självklarhet att nämna de senaste dygnens enorma tragedi, det är oundvikligt. Jag pratar förstås om sprängningarna i Oslo och massakern på Utøya. Den här gången var det inte islamitiska fundamentalister, det var inget Al Qaida-nätverk, det var ingen politisk extremistorganisation - det var en "vanlig" blond och blåögd norrman. Jag tror eller tycker mig ha märkt att detta är något som ställer många människors värdegrund på ända. Inte nog med att det är det värsta terrordådet (populärt ord) i Nordens historia, enligt våra medier, det är dessutom något som går helt utanför ramarna för vad vi, tyvärr, är vana vid. En ensam gärningsman med ett ont uppsåt och ett mål som för oss som står vid sidan av verkar både obegripligt och med denna sinnessjuka metod och irrationella handlande, ouppnåbart. Blotta tanken på att det här sker i vår tid, i vårt grannland är äcklande och så svårt att greppa att den enda känsla som direkt kommer till mig är fasa och sorg. Bara vetskapen om att jag inte är drabbad anhörig i varken första, andra eller tredje led gör att jag nästan känner en skam - att jag i proportion till föräldrar, syskon, makar och vänner som mist sina närmaste inte har rätt att ens använda ordet sorg. Samtidigt är sorg, som jag ser det, något väldigt personligt och individuellt.

Det är hur som helst enormt fint att se hur denna sorg, denna medkänsla sprider sig snabbt likt en löpeld genom Norden, Europa och världen och faktiskt förenar människor. Således får händelsen indirekt den motsatta effekten gentemot vad illdådsmannen hade för avsikt. Kondoleanser bokstavligen strömmar in via nätet och sociala medier från alla dessa människor som känner ett behov, en vilja att vara en del av detta, att visa sin ståndpunkt, sitt stöd till Norge och de anhöriga men samtidigt visa sin avsky och sitt förakt mot det fruktansvärda som inträffat. Det är starkt, viktigt och visar att vår kapacitet är långt mycket större än vi tror när vi väl kan enas som ett folk. Vår vinst är att ingen står oberörd.

Vi kan inte skydda världen mot alla idioter men vi kan skydda vår identitet som folk och värna om varann och visa vårt deltagande och ju fler vi blir desto svårare blir det för idioterna att göra sig hörda eller förverkliga sina sjuka motiv och vanföreställningar.

Med hopp om full kraft in i framtiden.

Med värme
Pål