och alla är vi rädda...

Rädslor. Hur den minsta lilla förändring i en människas liv kan kastas upp och ner och skapa kaos på bråkdelen av en sekund. Hur lätt det är att gripas av paniken och osäkerheten. Hur sårbart våra känslors fort egentligen är. Hur man skjuter ifrån sig sanningen. Hur man projicerar sin rädsla över på andra. Hur man desperat kämpar för att inte känna sig ensam i rädsla. Hur man låter rädslan ta över och bita sig fast. Hur rädslan sakta omsluter sinnet i en stilla förruttnelse. Hur förruttnelsen kan släcka livstörsten och lusten.

Det här kan man se varje dag, om man vill. Omkring oss, överallt, hela tiden.

Man kan även se glädje och kärlek varje dag, om man vill. Omkring oss, överallt, hela tiden.

Hon som köpte kakor till fikarasten.
Han som alltid säger godmorgon till dig på bussen.
Hon som viker servetterna extra snyggt när du kommer på middag.
Hon som säger "Jag bjuder dig på det här".
Han som alltid är skitglad, även regniga tisdagar.
...

Listan är oändlig. Vilka är dina kärleksförklaringar? Vad brukar du se?

Ibland är det fantastisk att bara observera omvärlden. Fokus är alltid subjektivt. Sånt blir jag glad av att tänka på.

Spit it out!

Jag har en hög röst. Det fick jag veta idag av en mycket vänlig kollega. Personen i fråga tog mig lite åt sidan idag och sa att jag har en stark och genomträngande röst, det tar jag som en komplimang.
Sedan fick jag veta att det finns folk på arbetsplatsen som tydligen stör sig på min stämma när jag pratar i telefon. Jag har en benägenhet att vandra runt när jag pratar, samtalet känns liksom bättre då på något oförklarligt vis. Detta leder dock onekligen till att jag kanske kommer för nära kollegor som sitter upptagna i arbete, det är inte speciellt konstigt och kanske skulle en stationär telefon kunna råda bot på detta vandrande.

Det jag inte förstår är varför man tisslar och tasslar om detta störande moment, alltså jag och min röst. Man (jag skriver man för jag vet inte vem eller vilka det handlar om) väljer alltså att för det första störa sig och bli irriterad över detta för att sedan, i steg 2, sladdra om det med andra? Lustigt val tycker jag.
Jag är väl medveten om min röst och mitt "telefonvandrande". Tänk vad mycket enklare det hade varit om den/de istället kommit till mig och gjort mig uppmärksam på problemet.

Tur som det var valde min goda kollega att säga detta till mig, rakt ut, vilket gör att jag nu kan vara mer uppmärksam och försöka sitta lite mer still när jag pratar eller tona ner min röst en aning. Det tycker jag är hedervärt. Ett sätt att visa att man bryr sig om och ett sätt att förhindra att problemet blir större än vad det redan är. Sådana människor är värda mycket, i alla fall i min bok.

Däremot tynger det mig en aning att folk inte bara kan vara uppriktiga. Det handlar väl inte om hat eller elakhet (hoppas jag) men jag tycker nog ändå att det finns en stor portion ynklighet över det hela. Det är verkligen inget ovanligt att det går till såhär, människor är olika och hanterar saker olika för att de t.ex.. är rädda att trampa på ömma tår. Jag kan förstå det men problemet kvarstår likväl. Ganska okonstruktivt agerande, eller?
För egen del känner jag såhär; har du något att säga min vän, säg det
- spit it out! Trampa hellre på mina tår än hugg mig i ryggen.

---
Annars kan vi alltid ta ett snack på telefon vettja! ...
---

Jag tänker fortsätta att tala med min höga stämma, nu och alltid. Det handlar väl om att göra det i rätt forum bara. Så från och med nu ska uttrycket "sitta i telefon" få en renässans (i alla fall på jobbet)!

Så var det med den saken.

Genomresan

Du vet inte var du ska ingen aning om var du varit

  där bakom näthinnan lyser en vakande fyr.

Vägen ligger begravd bland minnen och garnnystan

 inkapslat i den oro du bundit som bandage runt om.

En fot framför nästa och du vilar sällan över flyktiga nätter

 rovdjuret slutar inte jaga och tiden vet ingen paus.

Där är din väg och där i din välsignelse att vandra vidare

 och bakom ögat en blinkande fyr.

Också du är bara på genomresa.

En stilla reflektion. För om det är så att vi bara är på genomresa, en resa genom livet - en resa utan förutbestämt mål, vad är viktigt då? Vilka värden bär du med dig? Vad jagar du? Vad jagar dig?

Vad jag vill? Jag vill hålla hjärtat ovanför vattenytan och samla allt som är mig kärt nära inpå. Därefter vill jag bära med mig allt det där och susa vidare, se mig omkring och njuta av vägen. För om målet inte är förutbestämt är inte heller vägen dit begränsad och då är allt jag vill och önskar den enda lag som styr mig.

Dagens tips blir således: Ät inte mat som du inte gillar och sluta forcera vardagslivet med tvång, du måste ju inte. Eller hur?

Installation av gem: 'Fläskkotletter'

Idag ska jag äta fläskkotlett med potatiskroketter och skysås till lunch.

Magnificent!

Helgen som gått. Helgen som något gott! Ja så var det förstår ni. Under lördagen hade jag förmånen att vara med och leda talangtävlingen UKM (Ung Kultur Möts) i Kristianstad. Ett tjugotal talangfulla ungdomar (13-19 år) som bjöd på sig själva i allt från sång, dans och teater till poesi och måleri. Mycket glädje, nervositet och härliga skratt.

På det mer personliga planet var det också givande. Jag upptäckte att jag kanske inte är så mycket ungdom längre. Det är stor skillnad på att vara 16 år och 27 år. Tänker inte på det så ofta men i helgen blev det väldigt påtagligt, de var ju så små många av dem, de unga artisterna. Ungdom är visst flyktigt, ja ja så är det bara och jag är glad att jag är 16 +. Det finns något väldigt skört över att vara ung och det är skönt att slippa allt det där sköra. Däremot att vara ikring dessa människor och få interagera med dem- oj så fint, kan jag lova!

Nä nu blir det varken kortare eller längre. Nu orkar jag inte skriva mer eller tänka mer, nu tar jag min lagom ungdomliga kropp och slänger den i bingen. God natt och adjö för nu. Hepp!

*RIDÅ*

Ett aldrig sinande flöde

En sak föder en annan. Alltihopa i en synergi, ett aldrig sinande flöde.
Igår startade min lillasyster en blogg även hon, delvis inspirerad av storebror gissar jag. Det är en sann glädje när man får vara en del av och ta del av inspirationsspiraler (vet inte om det ordet finns?? Nåja, nu gör det det). Det gäller naturligtvis inte bara bloggar, nej jag tänker att det gäller allt eller det mesta i varje fall. Inspiration i alla former, färger och fantasier.

Som ett smittande skratt eller en gäspning - det sprider sig. Det bästa med den typen av inspiration är att den tar sällan omvägen via hjärnan, det finns inga direkt intellektuella värden att tala om utan de signalerna går rakt in i hjärtat. Det är helt och hållet känslostyrt. Man kan säga att man blir rörd, någonting rör en och den känslan får ett fysiskt uttryck oavsett om det är skratt, gråt eller ilska.

Jag blir hela tiden smittad och inspirerad, bland annat av er trogna läsare och all uppmuntran jag får från er i form av kommentarer och små glädjetjut. Tack ska ni ha. Jag lovar att ge tillbaka så mycket jag bara kan och orkar.

Den som blivit mest "smittad" av positiva inspirationsspiraler på dödsbädden dör lycklig och vinner 1:a pris. Eller så kanske man blir så obotligt, otroligt inspirerad att man helt enkelt inte dör alls. Livet blir för inspirerande, så till den grad att hjärtat aldrig stannar. Vet inte om det skulle vara en glad eller sorglig tanke, det kan du få avgöra själv.

Gravstenen:
Här vilar inte Pål Hedberg
"Jag bröt en trend. Jag dog aldrig."

Pål Hedberg
f. 1983
d. nej

Ja men NU är ju inte imorgon, eller?

Varför måste vissa människor hela tiden ha invändningar?
Tänker på det, i synnerhet här på arbetsplatsen. Denna veckas snackis har varit det härliga vädret som infunnit sig i Malmö, man talar om att våren är på väg och att nu ÄNTLIGEN kanske vintern givit upp och dragit sin sista suck för den här säsongen.

Trots det och trots att många kommenterar vädret med ett positivt tillrop: "Märkte ni vilket härligt väder det var i morse?" eller "Visst är det mycket enklare att kliva upp när vädret är så fint, man blir så pigg och glad!" Alltid, nästan alltid kommer en släng tillbaka: "Ja, vi får väl se hur länge det håller i sig..." eller "Å ja, i helgen har de lovat regn igen och minusgrader."

JAHA!!? Och? Vädret är ju fint NU. Människor i din närhet är glada för det, NU. Vissa har helt enkelt ett enormt behov av att på något underligt vis gardera sig mot allt som är positivt. Som ett grått filter. Ett skydd. Varför kan man undra? För att kunna säga när helgen och regnet kommer: "Jag sa ju att det skulle bli skitväder igen. Ha!"
Ja men det vet alla redan, eller? Alla människor vet att skitväder kommer och går, det var inte så att vi trodde att det skulle försvinna för tid och evighet. Nej, vi var bara en liten skara glada typer som tyckte att det var njutbart med lite sol som omväxling och kanske nån plusgrad.

Kanske är det så att det ständigt regnar skit över vissa stackare ibland oss. Vad vet jag? Jag tänker att precis som allt annat är väder ett relativ. Något man tolkar utifrån en subjektiv vinkel, även om vi lärt oss sen barnsben att sol är bra och regn är dåligt.
Så kanske måste var och en välja, välja om man vill gå omkring med en liten sol - en sol som man kan ha i ett koppel ovanför huvudet, eller om man istället vill ha ett mulet och ilsket åskmoln till sällskap.

Post-it-sol i koppel på datorskärm.

Väder är konstaterat ett oändligt samtalsämne. Det är allt jag har att säga om den saken.
Punkt.

Goda stunder

Min lillasyster är en mycket viktig person. Inte bara för att hon är min syster utan för att vi har en så fin relation, en relation som betyder mycket. Vi växte upp tillsammans på Dvärgvägen i Täby och därefter växte vi upp lite till på Movägen i Gagnef, Dalarna. Nu är vi vuxna (per definition) och de tre år som skiljer oss åt i ålder blir mer och mer oviktiga ju äldre vi blir. Samtidigt blir relationen viktigare och viktigare.

Numera pratar vi nästan dagligen, det är lite nytt. Dels kan det bero på att jag har blivit morbror för andra gången för drygt en månad sen, vilket betyder att min lillasyster är mammaledig och har mycket tid att prata i telefon. Självklart tycker även jag att det är roligt att få höra om hennes liv och följa den lille gossens utveckling, så när jag har lite tid över på jobbet så ringer jag henne eller så ringer hon mig. Sen pratar vi. Om allt möjligt. Mycket om den lille och mycket om den stora - den stora är min snart 7-åriga systerdotter, en underbar unge med energi till tusen och en vilja hårdare än flinta.

En dag i livet kan ha många höjdpunkter, många gånger är höjdpunkten på mina dagar dessa telefonsamtal.
Idag fick jag veta att den lille har visat sitt leende extra många gånger, inte mot min syster men mot en svartvit tavla som han är alldeles överförtjust i.

Ett litet stort leende

Alla borde lära sig att le åt det lilla, åt de små sakerna. Jag ska öva på det, bli ännu bättre. Jag lämnar dig nu i min tankekedja med rådet: Om du kan - prata med dina nära och kära. De är den bästa länken till ditt förflutna och förhoppningsvis de som känner dig allra bäst. Kan du av en eller annan anledning inte göra det

skaffa åtminstone en svartvit tavla och le.

Varats lyckliga lätthet

Nu säger jag det rakt ut. Våren är kommen! Hur kan jag veta det? Jo för idag är första dagen på året som jag låter vinterjackan hänga kvar hemma i hallen och sura. Den känner sig utbytt, daterad och förbisedd, jag känner mig lättad, glad och frisk!

Idag är det en sådan dag då det nästan är omöjligt att vara nedstämd. Solen värmer gott genom fönstret (även om det nästan ser ut att vara skymning på bilden, det kallas för motljus) och jag vill bara ut och promenera, spankulera och plantera nya frön i tanken - det spritter i varenda liten cell. Härligt!

Är det inte lustigt det där? Att något så litet, en liten förändring av yttre omständigheter kan skapa en så stor förändring inombords? Nej, det är väl inte alls så lustigt eller konstigt. För visst är det så att om man låter en liten glad, vacker och/eller positiv tanke växa sig fast nånstans i hjärnan så skingrar den alla andra tankar med lätthet.
Så är det i min skalle i alla fall.

I sådana stunder brukar jag tänka att det finns en fantastisk enkelhet i att bara vara. Utan större ansträngning kan jag låta mina glada tankar sprida sig i allt det jag gör, i allt det jag säger och låta min tanke fortplanta sig hos dig. När vi möts. När du och jag möts så får du en kopia av mitt sinne och min känsla och du ger mig en kopia av dig, av din, av ditt. Det är därför det kallas för möte.

Vi ger och vi tar. Hela tiden i mötet sker utbyte, vare sig vi vet om det, vill det eller inte.
Jag hoppas vi möts idag du och jag, för just idag vill jag ge dig nå't fint. Här får du alla mina glada tankar. De kostar ingenting och de kräver ingen motprestation. Varsågod kompis!

Inspiration är bästa bränslet!

Första inlägget på mycket lång tid. Ni få, tappra som följer denna blogg ska helt enkelt premieras - detta är till er. Jag satsar nu på en renässans i mitt bloggande och kommer att göra detta mer frekvent framöver, det är ett löfte till mig själv och till er.

Hur kommer det sig att jag bryter denna trängande tystnad som fått råda så länge?
Jo jag har blivit inspirerad! Just precis därför. Här om dagen träffade jag den fantastiska Navid Modiri, en allkonstnär, entreprenör och inspiratör. Läs hans blogg på www.meanddo.se  där finns en hel uppsjö av spännande tankar, idéer och inspiration.

Jag har kommit på en grej som är viktigt förstår ni. Jag har kommit på en sak som jag har vetat alltid, alltid men ändå inte fattat. Livet handlar om att ha kul! Förstår ni? Busenkelt: ATT HA K U L. Vad skulle vara bättre? Kämpa, slita, tvinga sig fram? Leva efter en massa "måsten"? Gör inte det, måsten finns nämligen inte - bara om du väljer att låta dom finnas, då finns dom och då finns dom i allra högsta grad. Så tips: skit i det.

Nej det är ingen nyhet. Jag vet, men det är ju det som är sååå underbart briljant! Allt finns ju redan - allt. Det handlar ju bara om att förstå, tolka och ta till sig. Att använda och omvandla. Så nästa gång du sitter och suckar över att något du gör i stunden är tråkigt eller drar ner dig och din energi, tänk igen. Vad är det som gör att jag känner såhär? Varför gör jag det här? Måste jag göra det här? Vad händer om jag låter bli och går ut i köket istället och bakar en sockerkaka med citronsmak som jag älskar?

Så vad vill du göra idag? Nu? Om en timme?

Sluta begränsa i tanken och börja expandera så kommer livet att göra likadant!