Det är min jul nu, vinden har vänt

Det är lätt att älska sina medmänniskor.

Det är för mig mycket lätt att älska mina vänner, min famil och de som jag ser som mina nära. Ibland älskar man lite för mycket.

Vad fan svamlar jag om? Romantiska poetjävel... nja inte riktigt. Svaret lyder:


Nästan exakt det som jag skrivit ovan faktiskt men för att göra saken lite tydligare; jag svamlar om att hjärtat ibland vill mer än vad psyket och kroppen orkar. Ungefär som när man tagit en alldeles övermäktigt stor portion julgröt och tänker hur i hela ..... ska jag få i mig allt det här?


Det blir lätt så (i mitt liv i varje fall) att kring julen händer det så mycket, det är advent här och lusse där och julbak hit och 2-3 födelsedagar dit och tillsist står man där med en sprängfull kalender som skriker HJÄÄÄÄLP! Sen ska man handla julklappar också, glöm inte det! Vad gör man då? Jo, då knäpper man stilfullt ihop näbben på kalendern med den lilla rösten och ökar farten lite till. Sanningen är den att man inte vill missa något. Jag vet inte hur igenkänningsfaktorn är här men jag för min del är en sådan figur som inte vill missa något och jag vill kunna sätta prio 1 på alltihopa, till nästan varje pris.

Risken är att man kraschar. Det är, vill jag påstå, till och med sannolikt och i vissa fall oundvikligt.

Om jag har kraschat?

Nejdå, inte ännu. Jag förebygger den faran genom att återigen lära mig att säga tack. Tack men NEJ tack.
Jag har, förstår ni, blivit premierad med en besynnerligt straffbenägen själ som ser till att sänka skiten ur mig när jag är på väg över gränsen och jag tvingas då att bromsa och stanna för ett tag, gå in i mig själv och fråga mig själv vördnadsfullt om jag håller på att bli komplett galen eller om jag bara är lite trött och gasat på lite för mycket i det senaste.
Svaret är sannolikt en kombination av bägge nämnda svarsalternativ.

Detta inlägg är bara en reflektion, egentligen utan syftet att vara läsvärt så förlåt om du känner dig blåst på konfekten. Alltså, en reflektion (som ibland känns som en livslång odysée) över mannen som inte kunde säga nej.

Så kära du... nu har vi varit lite intima och kommit närmare varann, du och jag. Det känns bra.
Hoppas det var lika skönt för dig som det var för mig, som drängen sa till kon.

Jag önskar dig en särdeles god juletid.
Innan vi skiljs åt för denna gång så skulle jag skulle vilja ge dig en gåva, ett ord på vägen:

Våga säga NEJ!

önskar Pål

Här är han, julpyntad och fin.... eller?

Då var det snart dags... igen!

Julen står för dörren, som man så vackert säger.

Det finns så mycket att säga om julen och allt kring den. Ända sen jag var liten har jag varit ett hängivet "jul-barn"och jag tycker att det är lika härligt varje år, fortfarande. All maten, pyntet, tomten, paketen, granen, ljusen, musiken men framförallt stämningen (som skapas av allt det jag nyss nämnde). Julstämning är för mig något magiskt, värmande och gemytligt som söker sig ända in i hjärtats djupaste kammare. Något man delar med sina kära.
Jag önskar er alla den känslan. För mig är det nämligen receptet på just en God Jul.

Nu ska jag bara handla alla julklappar sen är jag redo. Bring it!
Återkommer med mer juletankar snart.

Puss på er!