Ungefär såhär....

.... ser slutspurten ut inför en urpremiär. #Dessa Jävla Människor!


Inköpslista:
toapapper
frottéhandukar
tvål
12 l. vin
10 l. cider
150 stk. plastglas
svart tejp
symaskinsolja
14 stk. öl


Glas på plats, låda med trasiga saker (akta!), fotografier, mattor bakom scenen, städa framför scenen, tömma läktarna från skräp, kostym och kläder överallt, blomman (inte krukan!) matkassar, mobiltelefoner, sprayburkar, dammsugare, målarfärg, alla gula jävla prylar, 
ljus för akt 2, Metro och bakelser med nötter, vad hände med datorspelsljudet??


Tänk på:
- Röst! Prata tydligare, prata högre.
- Energi i scen 6
- Repliker, allt måste sitta!
- Ta med matkassarna ut
- Blås ut ljusen
- Håll käft bakom scenen!
- Knappen på CD-spelaren
- Tempo, hugg varann
- Spela bra!


MEGAFON: Premiär den 7:e september! Boka biljetter nu via www.kulturcentralen.nu eller 040-103020


Bilder från repetitionerna - exklusivt för er som läser Synmvinklaren. Varsågoda!

Foto: Drazen Kuljanin

www.teaterpapillon.se

Nostalgitripp

På facebook är det nu på modet att ge sina vänner årtal där meningen är att man i korthet, i ett inlägg ska redogöra för vad man gjorde och vad som hände i ens liv under det givna året. Det är ett roligt påfund och väcker många minnen. Blev alldeles varm inombords när jag just läste vad min gamla parhäst och fantastiska vän Johanna Olsson hade att säga om år 1997:


"1997. Högstadiet i en betongförort som inte lovade något. Stannade hemma från skolan och beslutade mig för att sluta försöka vara cool, bära jazzbyxor och buffalos. Köpte finbyxor och högklackat. Lärde mig om maktens korridorer genom gå med i Kamratstödjarna och Elevrådet. Mötte en själsfrände i en pojke som spelade klarinett i en blommig skjorta inför alla i Aulan. Åkte på språkresa och låtsades dricka mig full på Hooch. Jag hade aldrig varit, och skulle aldrig bli, smartare än jag var 1997."


Pojken som spelar klarinett i en aula iklädd blommig skjorta är jag. Jag minns honom med värme och rodnar lite lätt vid tanken, overkligt är det, som om jag såg mig själv spela i en film för mycket mycket länge sedan. I övrigt vill jag tillägga att Johanna Olsson är och har blivit mycket smartare sedan 1997, hon är också klokare, vackrare och den människan i världen som jag tveklöst - nu och alltid - kommer att välja att dela en flaska rödvin med, any day of the week. 


Så Johanna,
tack för den nostalgitrippen fina du! Då som nu är det självklart du och jag mot världen.

Vår gamla högstadieskola där vi en gång träffades.

Med värme
Pål

Att dö ifrån.

I måndags dog Sif Ruud, en av Dramatens verkliga institutioner och mest rutinerade skådespelerskor, 95 år gammal. När man ser svart på vitt är det en fantastisk karriär som nått sitt slut  med 97 spelade roller bara på Dramaten och där till en diger samling roller för film, TV, revy och andra teatrar. Jag tycker mig se ett mönster hos mig på själv på senare år och det är att var gång ett stort namn dör tänker jag allt som oftast "usch, det var för tidigt". Det är ganska galet med tanke på att i Ruuds fall var det inte alls för tidigt, kanske var det alldeles lagom, 95 år är ändå gott och väl en livstid.

Annars tycker jag nog att det ändå är många kända människor som dör nu för tiden, många av de man vuxit upp med och sett på TV och film sen man var liten. Egentligen är det inte speciellt konstigt eftersom tiden går, människor åldras och jag inte är ett barn längre, men på något sätt har vissa människor satt sig och etsat sig fast i barnhjärnan som på sitt naiva sätt tror att dessa personer ska finnas för alltid. De har alltid funnits och ska därför alltid finnas. Det blir som en påminnelse om tiden och en stilla viskning om ens egen dödlighet.

1997-1998 gjorde Sif Ruud en av sina sista roller på Dramaten, hon spelade den gamla damen Fru Sörensson i Människor i solen, Jonas Gardells tragikomiska pjäs om jordens undergång. Vid just den här tiden råkade jag befinna mig på Dramaten och en torsdagskväll satt jag där i salongen på Elverket och såg Sif Ruud, till sällskap hade jag min mormor - idag 86 år gammal. Själv var jag bara 14 år då och kan i ärlighetens namn inte säga att jag minns pjäsen speciellt bra, det jag minns är känslan av att vara där och att se de stora skådespelarna. Det var häftigt. Jag praktiserade på Dramaten i en vecka, jag var PRAO-elev som det hette. Mestadels var jag på marknadsföringsavdelningen och fick cykla runt i Stockholm och affischera för kommande föreställningar men jag fick också förmånen att se en del genrep och föreställningar vilket var den stora behållningen och det jag minns. Min PRAO-plats hade ordnats genom Peter Dalle som just då spelade farsen Leva Loppan av Georges Feydeau på Stora scenen med bland andra Stina Ekblad och Ingvar Kjellson. En av kvällarna fick jag vara med Peter när han förberedde sig för föreställning, allt från kostympåklädnad och uppladdning i logen, in till sminket där jag fick hälsa på de andra stjärnorna och slutligen en plats på parkett där jag kunde se hela föreställningen. Overkligt och förunderligt för en 14-åring med teaterdrömmar.

Så trots att skådespelare och artister dör och med stor sannolikhet kommer att fortsätta göra just så, så kan jag i alla fall säga att jag såg Sif Ruud spela på Dramaten. Det känns fint, tack ska du ha Sif Ruud,
vila i frid.

Sif Ruud 1916-2011

Nalle Puh - en smart kille helt enkelt!

Memo to self (and others interested):

Det är korkat att gå runt och vara stressad och sova dåligt över saker man "måste göra".
Dagens lärdom:
1. Det finns inga måsten (inte egentligen - det vet man ju sen länge men man glömmer)
2. Ta tjuren vid hornen och få det gjort, vänta inte.
3. Tänk som Nalle Puh. Han är grym - bekymmerslös, glad, positiv och han fixar allt!

Friiiii som en fågel! Friiii som en fågel!
Ett lättat hjärta är ett glatt hjärta, nu ska jag snart ut i höstvädret(??) och vara glad, le mot folk på bussen och sen ska jag in i en svart låda och skrika åt mina kära medspelare i Dessa jävla människor!


Buss & Kran!

O-bloggaren

Hej det är jag som är monstret, o-bloggaren. Yrke: att INTE blogga.
...så känns det ungefär, det har nu gått många dagar och veckor sedan jag senast delade med mig av min tillsynes outtömliga källa av visdom. Stackare! Det är synd om människorna, som Strindberg sa. Å andra sidan drack Strindberg alldeles för mycket Absint för att kunna avgöra vem det är synd om och inte, kanske var det trots allt han själv det var mest synd om - vad vet jag.

Det jag vet är att mitt liv är en härlig karusell av händelser och när det går riktigt fort så hinner jag helt enkelt inte med att blogga eller jag tar mig inte tiden att göra det om man nu ska vara riktigt rättvis och insiktsfull. Hur som helst så är resultatet detsamma; en o-bloggad sida. Jag skulle kunna tjata om hur det går med teatern nu när det bara är en månad kvar till premiär men jag väljer att inte göra det. Ren självbevarelsedrift, mitt uppblåsta ego måste få svalka sig lite, sanningen är att många av dygnens och veckornas timmar vigs åt fru Thalia.

Märker ni vad sommaren går fort förresten? Det är helt galet. Augusti redan. Jag har åstadkommit följande hittills: badat för lite, solat för lite, ätit för lite glass och definitivt haft för lite semester. Dåligt. Nästa sommar ska jag sippa drinkar under ett parasoll i Karibien med något bikini contest-team istället! Säg till om du ska hänga med.

Ja, inte blev ni mycket klokare av detta kära vänner.
Det var inte heller meningen. O-bloggaren gillar er och utlovar fler inlägg inom kort (förhoppningsvis).

Pussochkram

Sommartjej som jag träffat lite för lite i sommar.
När jag ser henne saknar jag somrarna från barndomen.