Att dö ifrån.

I måndags dog Sif Ruud, en av Dramatens verkliga institutioner och mest rutinerade skådespelerskor, 95 år gammal. När man ser svart på vitt är det en fantastisk karriär som nått sitt slut  med 97 spelade roller bara på Dramaten och där till en diger samling roller för film, TV, revy och andra teatrar. Jag tycker mig se ett mönster hos mig på själv på senare år och det är att var gång ett stort namn dör tänker jag allt som oftast "usch, det var för tidigt". Det är ganska galet med tanke på att i Ruuds fall var det inte alls för tidigt, kanske var det alldeles lagom, 95 år är ändå gott och väl en livstid.

Annars tycker jag nog att det ändå är många kända människor som dör nu för tiden, många av de man vuxit upp med och sett på TV och film sen man var liten. Egentligen är det inte speciellt konstigt eftersom tiden går, människor åldras och jag inte är ett barn längre, men på något sätt har vissa människor satt sig och etsat sig fast i barnhjärnan som på sitt naiva sätt tror att dessa personer ska finnas för alltid. De har alltid funnits och ska därför alltid finnas. Det blir som en påminnelse om tiden och en stilla viskning om ens egen dödlighet.

1997-1998 gjorde Sif Ruud en av sina sista roller på Dramaten, hon spelade den gamla damen Fru Sörensson i Människor i solen, Jonas Gardells tragikomiska pjäs om jordens undergång. Vid just den här tiden råkade jag befinna mig på Dramaten och en torsdagskväll satt jag där i salongen på Elverket och såg Sif Ruud, till sällskap hade jag min mormor - idag 86 år gammal. Själv var jag bara 14 år då och kan i ärlighetens namn inte säga att jag minns pjäsen speciellt bra, det jag minns är känslan av att vara där och att se de stora skådespelarna. Det var häftigt. Jag praktiserade på Dramaten i en vecka, jag var PRAO-elev som det hette. Mestadels var jag på marknadsföringsavdelningen och fick cykla runt i Stockholm och affischera för kommande föreställningar men jag fick också förmånen att se en del genrep och föreställningar vilket var den stora behållningen och det jag minns. Min PRAO-plats hade ordnats genom Peter Dalle som just då spelade farsen Leva Loppan av Georges Feydeau på Stora scenen med bland andra Stina Ekblad och Ingvar Kjellson. En av kvällarna fick jag vara med Peter när han förberedde sig för föreställning, allt från kostympåklädnad och uppladdning i logen, in till sminket där jag fick hälsa på de andra stjärnorna och slutligen en plats på parkett där jag kunde se hela föreställningen. Overkligt och förunderligt för en 14-åring med teaterdrömmar.

Så trots att skådespelare och artister dör och med stor sannolikhet kommer att fortsätta göra just så, så kan jag i alla fall säga att jag såg Sif Ruud spela på Dramaten. Det känns fint, tack ska du ha Sif Ruud,
vila i frid.

Sif Ruud 1916-2011