På äventyr med Picasso.

Om ca 32 minuter styr jag och mina arbetskollegor kosan till Danmark för att gå på Louisiana och se en Picasso-utställning. Företaget bjuder på käk och öl och det finns goda förutsättningar för en strålande dag. Solen lyser och alla tycker det ska bli kul att fara iväg från kontorets trötta väggar en stund.

Det är ett alldeles speciellt fenomen det där med utflykter, även vuxna människor hamnar i ett tillstånd av spänning och förväntan, ungefär som när man skulle iväg med dagis eller skola när man var liten. Inte sovit en blund på natten och fått med sig en ryggsäck med extra varma kläder, matsäck och mammas hemkokade choklad (jag hade en mycket fin termos med Bamse på, eller var det Kalle...? Jaja.) och det enda som snurrade i den lilla skallen var utflykten. Kunde vara något så banalt som att promenera i skogen, ändå denna förväntan. Fantastiskt.
Så känns det på kontoret just nu!

Jag har inte varit på Louisiana på några år nu så det ska bli kul att komma dit igen. Konst är fascinerande, trots att jag absolut inte är kunnig eller speciellt jätteintresserad så uppskattar jag det - uttrycket och färgerna, fotona eller vad det nu må vara.

Brace yourselves people of Denmark, here we come!

En form av Picasso.

Du stackars olyckliga människa.

Tänk när ingenting riktigt duger, inget känns toppen, livet bara flyter på och du med det. I ett sörjigt vatten och i stadig ström mot döden. 
--------


Jag har turen att känna många fantastiska, inspirerande och underbart levnadsglada människor, fler än jag kan räkna. Dessa människor är sådana jag automatiskt vill omge mig med, så mycket det går och så ofta jag kan. Möten som skapar, som växer och genererar en härlig energi.

Sen har vi surkarten, vampyrerna, de oändligt arma stackarna. Dessa känner jag också ett par stycken av, som ni säkert förstår, mindre inspirerande...
Utan att nämna några namn och hänga ut dessa stackare i offentlighetens (i detta fall ganska lilla, men ändå) rum, så kan jag avslöja att de finns överallt omkring oss. På mitt jobb också. Suck. Det är ett evigt gnällande och en aldrig sinande ström av spydigheter och nålvassa gliringar. Det händer ibland att även jag blir utsatt för denna negativa energivåg som piskar väggarna ljumna här på "firman". Fy fan, verkligen.

Det slog mig som en hederlig gammal dagsedel idag att varför i hela friden bryr jag mig? Denna tanke var naturligtvis föranledd av gliringar och smuts från ovannämnda vampyrer. Jag blev helt enkelt förbannad, tyst, men förbannad. För mitt inre såg jag för en sekund hur jag for upp ur kontorsstolen och skällde ut dessa stackare, öronmärkte vart litet fel, var liten brist hos dem och lät de veta vad jag tycker om deras ryggradslösa tissel-tassel och spott å spe.

Tack och lov för dagdrömmar... puuuh.

Efter lugnet kände jag efter och frågade mig själv om det är ett sånt här tillstånd jag vill ha? Nej. Så ingen mer ödslad energi på dem, det är pärlor för svin. Däremot ska jag bräcka deras murar med allt positivt och glatt jag kan frammana. Alla kan ju faktiskt förändras, till och med gamla vampyrer!

The End

Salig äro tiden även när den är ur led.

Och även ett par röda tygskor kan uttrycka ett visst mått av glädje! Påsken och allt det gula är förbi och lagt på en hylla högst uppe, längst in på den mentala vinden, där får det vila till nästa år.
Plötsligt blev det grönt runt om kring oss, i alla möjliga nyanser och former, sådär nästan sommrigt att det kittlar till när man känner en nästan ljummen vind dra en över näsryggen.

"Ta nu vara på allt det underbara!" är den första tanken som far igenom skallen -  i alla fall genom min. Den här tiden på året är så kort, så förunderlig och inbjudande och jag känner hur jag står och trampar och gläfser som en hund, bunden i spänd förväntan.

----------------

Tid är allt vi har

                ----------------

Sitta i grönt gräs

Dricka öl på uteserveringar

Gå utan jacka

Ryggen mot en solvarm häll eller husvägg

Sol som får en att nysa

Behöver jag säga mer? Ut och njut ett glädjetjut!

Släpp fångarne loss det är vår!

Ode to the egg

Bered en väg för ägget!
Denna fantastiska, proteinrika delikatess ska nu firas. Påsken är snart här och det är helt klart äggets stora stund, dess 15 minutes of fame. Själv är jag något av en äggfantast, har varit så länge jag kan minnas. Ägg är bra i alla former och de nominerade för egg absoluta 2011 är:

- Kokt ägg (inte simmig gula, men gärna lite geggig)
- Stekt ägg (hel gula, en sida)
- Rå äggula (fint till en god pytt eller i wok)
- Äggsåser (bearnaise, hollandaise)

Vinnaren kommer att publiceras här på bloggen efter påsk. Spänningen är olidlig.

Äggskling
Du förunderliga lilla ägg,
jag vill ha ditt vita och ditt gula
som lämnar proteinspår i mitt skägg.


Du är bra med kaviar, vass med salt,
förhöjer ödmjukt varje måltid
och för mig betyder du faktiskt allt.

Påskägg på jobbet, en kärleksfull liten smitthärd för sötsugna kollegor!

Till sist vill jag önska er alla en Glad Påsk (eller gladus påskus, som jag lärt mig att det heter på latin...)!

Compassion.

Compassion. Medmänsklighet.
Om man skulle göra en grov sammanfattning av vad Dalai lama talade om när han besökte Färs & Frosta Arena i Lund så var det just medmänsklighet. Om hur nationsgränser och/eller religiösa gränser är oviktigt, att vi alla är ett folk och att vi måste lära oss att samexistera. Det här är med andra ord ingen ny information och det var inte inget som direkt chockerade under de knappa två timmarna laman delade med sig av sina kunskaper och tankar.

Den stora behållningen var däremot att se hans totala öppenhet, ödmjukhet och briljanta humor. Den gamle munken hade ett hjärtligt och rungande skratt som vid många tillfällen spred sig som en löpeld i lokalen och lockade oss som åhörare att stämma in. Dessutom kommer man inte ifrån att det är en häftig känsla när en fullsatt arena reser sig upp i ett hjärtslag när laman leds instapplande på scenen.

Så även om det inte var mind blowing (det hade jag nog inte förväntat mig) så var det definitivt värt både tid och pengar. Det som är verkligt mäktigt och inspirerande är att denna man reser runt i världen, möter hundratusentals människor och outtröttligt talar om samma saker - samma budskap. En sann livsgärning. Förändring tar tid.

Det är nog för att imponera på mig. Så om ni någonsin får chansen att lyssna till honom, ta den. Det är ett mycket speciellt och hjärtligt möte kan jag lova.

His holiness the 14th Dalai Lama

...kommer till Lund imorgon. Jag ska dit.
Lyssna.
Inspireras.

Kan inte säga så mycket mer om det just nu. Det ska helt enkelt bli väldigt häftigt att lyssna till en livs levande profet.
Jag återkommer i ärendet.

Fridens!

En glad man.

Ordet.

Ikväll ska jag göra ett framträdande på Kulturhuset Barbacka i Kristianstad, det är poesiafton.
Det blir några gamla rader uppblandat med nyskapad spoken word och jag tänker att det blir säkert bra. I regel är jag sällan nervös inför denna typ av scenframträdande, det är ofta en god och skönt familjär stämning och de som kommit för att lyssna gillar dessutom poesi. Det hela är ganska tacksamt.

Ändå undrar jag emellanåt: varför? Vad är det som driver oss, vi som gillar att skriva, uttrycka, dela med oss och gå åt? Vad är det vi vill säga? Är det ett behov, känslomässigt eller narcissistiskt?
Frågorna väcker jag (eller de väcker mig) för ibland så kan jag, med handen på hjärtat, säga att jag tycker inte att det är nå't speciellt med det där. Finns ingen speciell agenda eller ens ett syfte annat än att det är kul att möta en publik och stå på scen. Med andra ord så vet jag inte alltid om det är nå't jag egentligen vill säga med det jag berättar/läser/skriver. Kanske snarare ett egenbehov, ett litet källarfönster som jag måste glänta på då och då och släppa in ljus och syre.

Klart att det finns saker att säga och då tvingar man sig själv till det, trots att det kan vara obekvämt och mottagas med kall hand och oförståelse. Jag gör det ändå. Jag begär inte ens att jag själv ska förstå det och jag begär verkligen inte att den som hör mig eller läser mig ska göra det heller. Jag gör det ändå.

Jag tänkte prata om rädslor, dömande, drömmande och övergivna hus med eget liv.
Barbacka, Kristianstad
öppet 18.00 och framåt.
Du är välkommen att lyssna, diskutera och dela med dig.
Om du inte kommer så tänker jag göra det ändå.



Innan dess ska jag hälsa på en av mina favoritmänniskor i hela världen. Idag den 14 april fyller min systerdotter 7 år.
Jag ska snart åka och överraska henne, min lilla stora kärlek. Idag är en mycket bra dag i livet och jag tänker skjutsa den in i evigheten med ett leende. 
: -)

Poesi

nu tänkte jag skriva poesi om att jag ska skriva poesi som jag sedan ska läsa upp för er om ni vill lyssna orkar tugga alla orden svälja och sedan färdas genom ett tunnelsystem av tarmar tankar som spunnet socker som ni aldrig kommer nära nog att smaka det känns inte alls existerar i en flisa av ett smakminne som ni mindes en gång och nu minns ni det minnet kanske är det just så just så just så *repeat* just så det kommer att upplevas de där orden strömmandes från tunga via rymd och till ytteröra och in i nästa rymd är inte tanken i sig en sorts poesi utan kommatering punktering och luften går som ur en två tre eller flera tusen tecken så föddes en roman skulle jag gissa men inget är bestämt ni får se helt enkelt

Barbacka, Kristianstad
torsd. 14/4
kl. 18.30 


vi kanske ses i ordrymden?

Ditten och datten!

En strålande helg i punktform:


* AW med kollegor - oftare from. nu!

* Ny frisyr, ny frisör = gillas starkt.

* Spontanfika (läs: Kebab + Fanta) på Värnhem med gammal korridorkompis från Skurup.

* Tripp till Skurup - minnen, nostalgi, god mat och underbara vänner! Tjoho!

* Heldagsrepetition med Teater Papillon - dynamik, flow, kreativitet, skratt och blaskigt kaffe!

* Soffläge med blodpudding, lingonsylt och Shawshank Redemption på dansk TV2. Blodpudding + bra film = ny smakexplosion.

* Pål somnar trött och lycklig vid 23.30-tiden

... för att inte tala om det fantastiskt soliga vädret vi haft (det ska jag alltså inte tala om, så.)

Ja det var det. Såhär kan uppenbarligen ett blogginlägg se ut, även i fablernas värld.
Jaha..??, tänker ni. Vi hörs go'vänner. Snart.

Fridens liljor!
//BloggARN

Gamla mästare rostar aldrig

Big Brother
Paradise Hotel
Dansbandskampen
Let's dance
... i ett virr-varr av sprängfyllda tablåer och en himla massa annan underhållning som vi kan vältra oss i om vi vill. Tack du underbara mediabrus, verkligen tack.

Definitionen av vad som är underhållande är svåråtkommen och extremt subjektiv men jag kan inte låta bli att gnälla lite. Var är finessen, konststycket och själen i ovan nämnda spektakel (till exempel - finns många fler spektakel att lägga till listan)?

Nu känner jag mig konservativ, gammal och sur men det är ändå så, enligt mitt förmenande, att det var en annan kvalité förr - innan man kom på att man kunde ta vem som helst och slänga in i ett sammanhang, filma det och sända ut det i våra TV-apparater. jag säger aldrig "Det var bättre förr." Det tycker jag heller inte, det är som allra bäst just nu och härifrån kan allting bara bli ännu bättre för det är trots allt vi som lever och verkar nu som styr utvecklingen och som påverkar hela mediaapparaten genom vår konsumtion, våra idéer och vår kreativitet.

MEN... det jag (återigen med subjektiv lupp) kallar för underhållning var i många fall bättre förr.
Så på med Stetsonhatten och gabardinkostymen för idag är det fredag gott folk och då är det disco som gäller! I mitt fall blir det disco (läs: AW) med goda kollegor.

Med nedanstående hyllning till två tidlösa underhållare önskar jag er alla en god helg kära vänner!

All världens beundran

"Ja ja men det var ju en sån, du vet."
"Jag har hört att han är helt dum i huvet!"
"Sååå jävla äcklig typ..."

Hur många känner du som säger så? Hur ofta säger du så själv? Jag säger så ibland, det händer. Vidrigt.
Ni förstår säkert vad det är jag vill åt. Dömandet. Att döma. Att på dåliga grunder bestämma sig för grundgjuta en uppfattning om någon eller något.

Det ligger där och kokar hela tiden, i väntan. Den här lilla Djävulen i oss som är framme snabbare än ljuset och griper efter varje tillfälle att få döma ut, kasta smuts och gå åt. Varför? För att kunna klappa sig själv på axeln och säga: "Jag tillhör inte det där, den där, jag tar avstånd för jag är bättre än så."
Skrämmande, främmande och otäckt - usch, stick iväg, kom inte nära mig! Smitta mig inte med det där.
-----
Smitta mig inte, snälla... jag ber dig, jag ber. Smitta mig inte.
-----
Ni vet hur det är, man får bara EN chans! Jodå, en chans är alla värd - det tycker väl de flesta. Problemet är väl att den där enda chansen ofta tenderar att försvinna. Rädslan väntar inte på en chans. Rädslan väntar aldrig.

Varför dömer jag? ----> Vad är jag rädd för?

Folk bits i regel inte. De flesta bär på en historia, en som är väl värd att höra tror jag. Tänk om, tänk om alla människor kunde gå omkring med sin alldeles egen biografi i famnen, sin egen livsberättelse. Något att ge till var människa hon möter.
"Här, ta den här. Läs den, läs mig först och döm mig sedan."

Jag applåderar människor som vågar närma sig, som vågar lyssna.
Ni ska ha all världens beundran.

Jag kan bara lova mig själv att bli bättre.

Kort samtal till dig.

 - Puuuuuh... what a day!
Idag har gått med rasande fart. Fullt upp på jobbet och en del klurigheter som jag lyckats styra upp med mina superkrafter. ....Va? Ja det är sant, besitter faktiskt en del sådana men jag skryter ju ogärna om det...

 - Jaha, nej nu har jag inte tid att småprata mer för nu ska jag repetera teater och använda dom superkrafterna istället.

- Mmmm....så kan det va. Jag återkommer med en massa andra tankar imorgon. Nog för nu!
Ta väl hand om dig min vän så hörs vi, tack... då säger vi så... puss hej. *klick*

----
Ja barn så kan det gå till i fablernas värld!
Signerat:
Yours truly//

Flow!

Att jobba är inte alltid kul. Det är kanske en situation eller känsla som många känner igen sig i. Du har inte just det jobbet du egentligen skulle vilja ha eller så vet du inte vad det är du faktiskt vill jobba med. Ibland känner jag så och då försöker jag tänka vad jobbet gör för mig, rent konkret. Jobbet ger mig pengar, pengar ger mig möjligheten till en större rörelsefrihet under de timmar av veckan som jag inte arbetar. Det genererar något positivt.

Det viktigaste för mig är att veta var jag lägger hjärtat någonstans. Vad är det som gör mig glad? När jag har svaret på den frågan (och det kan vara hur många svar som helst - kortsiktigt, långsiktigt och livsviktigt) så kan jag på ett lättare sätt veta hur jag ska disponera den tid som jag inte jobbar. Målet blir således att lägga minimum input på sådant som kräver energi av mig och maximum input på sådant som ger mig energi och glädje.

Jag är ingen matematiker men just denna ekvation är ändå väldigt självklar för mig. Inte heller tycker jag jobbet är trist på det viset att jag kvävs, det är till och med behagligt och roligt emellanåt. Det får fungera som en språngbräda som jag kan använda för lägga ner hjärta i det jag tycker om och frigöra mesta möjliga tid till det.

Brinner du däremot för det som är ditt jobb så är det bara att gratulera, det är på något vis en optimal situation att du kan leva på något som samtidigt är en passion. Passion kan var mycket, knepet är att se till att ha så mycket av det i så många aspekter av livet och vardagen som det går. 

En form av definition på lycka.

Vad ska man med pengar till?

Pengar är faktiskt värdelösa i sig. De är ju endast till nytta om man kan använda dom, sätta sprätt på och göra det man behagar med dom. Ändå oroar folk sig så mycket för att vara utan dom där papperslapparna med siffror på. Undrar varför det är så? Jag tänker som så att om jag bara har tillräckligt för att klara självaste livhanken med allt vad boende, mat och kläder heter så är jag väldigt nöjd.

Klart jag med ännu mer pengar kan höja min livskvalité och jag kan få fler saker gjorda eller köpta och på så vis kanske uppnå vissa mål jag satt upp, vad som helst - t.ex. en resa eller gå och se en konsert. Fast det är ju inte nödvändigt. Inte på riktigt, jag dör alltså inte om jag missar en resa eller en konsert. Däremot är det viktigt med livskvalité men den måste verkligen inte grundas på pengar. Livskvalité kan med fördel grundas på t.ex. kramar.

Varför skriver jag om pengar? Jo för just nu skulle jag behöva ha lite mer, trots det så tänker jag inte låta det bli något som styr mitt humör och håller mig sömnlös om natten eller något annat dumt.
Det är fortfarande bara papperslappar som vi bestämt ett värde på.

Själv är jag människa av kött och blod och är grymmare än alla papperslappar i hela världen. Så är det med den saken. Oroa er inte för pengar kära vänner. Det hjälps inte. Kramar hjälper.
Krama någon, gör det nu, FORT!

Livskvalité! :-)

Vad räknar vi?

Idag har en människa sagt "Jag älskar dig!" till mig, eller skrivit det rättare sagt. Jag kände hur smilbanden försvann upp mot öronen och hur galet glad jag blev. Det får mig att tänka på vad vi räknar här i livet. Vad är det viktiga? Vad är det som definierar oss som personer, individer?

Jag tänker inte hålla någon lång filosofisk utläggning om detta, men jag måste bara notera i mitt stilla sinne att alla bekymmer och negativa tankar försvinner när man läser eller hör något sådant, när man får en kärleksförklaring eller genuin och innerlig uppskattning.

Tänk vad oerhört rik man är. På riktigt.
En rikedom som alla ska ha en del av, en stor del. Alla ska med! ...som sossarna sa (just det gick ju inget vidare, men tanken var ju god).

Det är kanske ändå tanken som räknas, men tankar kan inte prata för sig själva.
Uttryck!