All världens beundran

"Ja ja men det var ju en sån, du vet."
"Jag har hört att han är helt dum i huvet!"
"Sååå jävla äcklig typ..."

Hur många känner du som säger så? Hur ofta säger du så själv? Jag säger så ibland, det händer. Vidrigt.
Ni förstår säkert vad det är jag vill åt. Dömandet. Att döma. Att på dåliga grunder bestämma sig för grundgjuta en uppfattning om någon eller något.

Det ligger där och kokar hela tiden, i väntan. Den här lilla Djävulen i oss som är framme snabbare än ljuset och griper efter varje tillfälle att få döma ut, kasta smuts och gå åt. Varför? För att kunna klappa sig själv på axeln och säga: "Jag tillhör inte det där, den där, jag tar avstånd för jag är bättre än så."
Skrämmande, främmande och otäckt - usch, stick iväg, kom inte nära mig! Smitta mig inte med det där.
-----
Smitta mig inte, snälla... jag ber dig, jag ber. Smitta mig inte.
-----
Ni vet hur det är, man får bara EN chans! Jodå, en chans är alla värd - det tycker väl de flesta. Problemet är väl att den där enda chansen ofta tenderar att försvinna. Rädslan väntar inte på en chans. Rädslan väntar aldrig.

Varför dömer jag? ----> Vad är jag rädd för?

Folk bits i regel inte. De flesta bär på en historia, en som är väl värd att höra tror jag. Tänk om, tänk om alla människor kunde gå omkring med sin alldeles egen biografi i famnen, sin egen livsberättelse. Något att ge till var människa hon möter.
"Här, ta den här. Läs den, läs mig först och döm mig sedan."

Jag applåderar människor som vågar närma sig, som vågar lyssna.
Ni ska ha all världens beundran.

Jag kan bara lova mig själv att bli bättre.