Ordet.

Ikväll ska jag göra ett framträdande på Kulturhuset Barbacka i Kristianstad, det är poesiafton.
Det blir några gamla rader uppblandat med nyskapad spoken word och jag tänker att det blir säkert bra. I regel är jag sällan nervös inför denna typ av scenframträdande, det är ofta en god och skönt familjär stämning och de som kommit för att lyssna gillar dessutom poesi. Det hela är ganska tacksamt.

Ändå undrar jag emellanåt: varför? Vad är det som driver oss, vi som gillar att skriva, uttrycka, dela med oss och gå åt? Vad är det vi vill säga? Är det ett behov, känslomässigt eller narcissistiskt?
Frågorna väcker jag (eller de väcker mig) för ibland så kan jag, med handen på hjärtat, säga att jag tycker inte att det är nå't speciellt med det där. Finns ingen speciell agenda eller ens ett syfte annat än att det är kul att möta en publik och stå på scen. Med andra ord så vet jag inte alltid om det är nå't jag egentligen vill säga med det jag berättar/läser/skriver. Kanske snarare ett egenbehov, ett litet källarfönster som jag måste glänta på då och då och släppa in ljus och syre.

Klart att det finns saker att säga och då tvingar man sig själv till det, trots att det kan vara obekvämt och mottagas med kall hand och oförståelse. Jag gör det ändå. Jag begär inte ens att jag själv ska förstå det och jag begär verkligen inte att den som hör mig eller läser mig ska göra det heller. Jag gör det ändå.

Jag tänkte prata om rädslor, dömande, drömmande och övergivna hus med eget liv.
Barbacka, Kristianstad
öppet 18.00 och framåt.
Du är välkommen att lyssna, diskutera och dela med dig.
Om du inte kommer så tänker jag göra det ändå.



Innan dess ska jag hälsa på en av mina favoritmänniskor i hela världen. Idag den 14 april fyller min systerdotter 7 år.
Jag ska snart åka och överraska henne, min lilla stora kärlek. Idag är en mycket bra dag i livet och jag tänker skjutsa den in i evigheten med ett leende. 
: -)