Du stackars olyckliga människa.

Tänk när ingenting riktigt duger, inget känns toppen, livet bara flyter på och du med det. I ett sörjigt vatten och i stadig ström mot döden. 
--------


Jag har turen att känna många fantastiska, inspirerande och underbart levnadsglada människor, fler än jag kan räkna. Dessa människor är sådana jag automatiskt vill omge mig med, så mycket det går och så ofta jag kan. Möten som skapar, som växer och genererar en härlig energi.

Sen har vi surkarten, vampyrerna, de oändligt arma stackarna. Dessa känner jag också ett par stycken av, som ni säkert förstår, mindre inspirerande...
Utan att nämna några namn och hänga ut dessa stackare i offentlighetens (i detta fall ganska lilla, men ändå) rum, så kan jag avslöja att de finns överallt omkring oss. På mitt jobb också. Suck. Det är ett evigt gnällande och en aldrig sinande ström av spydigheter och nålvassa gliringar. Det händer ibland att även jag blir utsatt för denna negativa energivåg som piskar väggarna ljumna här på "firman". Fy fan, verkligen.

Det slog mig som en hederlig gammal dagsedel idag att varför i hela friden bryr jag mig? Denna tanke var naturligtvis föranledd av gliringar och smuts från ovannämnda vampyrer. Jag blev helt enkelt förbannad, tyst, men förbannad. För mitt inre såg jag för en sekund hur jag for upp ur kontorsstolen och skällde ut dessa stackare, öronmärkte vart litet fel, var liten brist hos dem och lät de veta vad jag tycker om deras ryggradslösa tissel-tassel och spott å spe.

Tack och lov för dagdrömmar... puuuh.

Efter lugnet kände jag efter och frågade mig själv om det är ett sånt här tillstånd jag vill ha? Nej. Så ingen mer ödslad energi på dem, det är pärlor för svin. Däremot ska jag bräcka deras murar med allt positivt och glatt jag kan frammana. Alla kan ju faktiskt förändras, till och med gamla vampyrer!

The End