Ny hållning till livet.

Jag blir så himla trött… på mig själv ibland. I natt vaknade jag upp kl. 02.07 med en vidrig huvudvärk som spände från axlarna och stålade ända upp bakom ögonen. Tillslut blev jag så förbannad att jag tog 1000 mg alvedon och drack två glas vatten och försökte därefter lugna mig en smula och efter ca 1 timme somnade jag om trots allt.

OOOOO (så) ONÖDIGT!

Jag har känt mig lite risig sista två dygnen men ju mer jag tänker på det desto klarare blir det för mig att det i grunden handlar om stress som såklart tar sig fysiskt uttryck i form av trötthet, yrsel och huvudvärk. Vilken idiot man kan vara.

Jag lägger alltså energi på att oroa mig över diverse spännande grejor, så som att skaffa bostad tillexempel. Jag har löst boende tillfälligt och egentligen finns det ingen som helst anledning att lägga kraft på att oroa sig.

Så jag tänkte bara meddela er kära vänner, att from. nu börjar min bekymmerfria sommar 2011. Får jag ge er ett råd på vägen? Något som verkligen bottnar i mina egna snåriga erfarenheter: oroa er, bry er om och fortsätt att kämpa mot era mål, kort – och långsiktiga...

...MEN oroa er inte i onödan.

Här har vi en bekymmerslös kille,
Harry - livsnjutaren!

Ni hör själva hur dumt det låter, eller hur? Oroa sig i onödan… vilket trams!

To facebook or not to facebook?

Det finns de som hävdar att vi har blivit så mycket latare vad gäller social kontakt sen fenomenet facebook kom in i våra liv. Att vi inte längre tar oss tiden att ringa eller ens sms:a som vi gjorde förr när vi sökte kontakt med folket i vår närhet. Det kan kanske stämma till viss del, just det påståendet. Å andra sidan så tänker jag att man (åtminstone jag) har mycket mer regelbunden kontakt med många, och så många fler som jag inte hade innan Fb.

En intressant diskussion kring ämnet som jag hört och deltagit i flera gånger är huruvida det är ”okej” att lyckönska och gratulera via Fb. Sura röster säger att det är förkastligt och närmast en förolämpning att till exempel gratulera en vän på födelsedagen via Fb – att man inte bryr sig tillräckligt mycket för att lyfta luren eller sms:a. Visst, de som står en riktigt nära kan jag väl tycka att man ringer eller kanske till och med hälsar på om man har möjlighet men det betyder ju inte att laddningen i en facebook-gratulation betyder mindre, att man inte skulle mena det lika mycket. Som om det är mindre kärleksfullt och inte lika menat från hjärtat. Är inte det en jättelustig föreställning?

Själv tycker jag att det har öppnats som en stor ström av kontakt och tillrop sen Fb kom.

Så idag då jag firar min dag kan jag i ärlighetens namn säga att jag är överlycklig över Fb. Bara att se att så många tar sig tiden att faktiskt lyckönska och skriva till mig gör mig alldeles rörd och superglad inombords (och utombords!) Så här sitter jag med ett fånigt leende på läpparna och njuter av all kärlek som streamas upp på min Fb-sida.

Kärleken och omtanken har inget bestämt språk, eller en bestämd kanal att färdas genom. Varför skulle man ens få för sig att begränsa något så genuint och livsuppehållande som kärlek? Beats me.

Det viktiga anser jag är inte hur man uttrycker, det är att man uttrycker. Fortsätt med det!

Tid är allt vi har

Det här blir ett kort inlägg, för allt jag vill förmedla idag kan sägas och illustreras eller illusionernas på 5 minuter och 25 sekunder.

Resten av det här inlägget är nu upp till dig.

Vill du lägga tiden? Fem minuter och tjugofem sekunder, vill du det? Vad väljer du att lägga din tid på? Var ligger din tid?

Femminuterochtjugofemsekunderfemminuterochtjugofemsekunderfemminuterochtjugofemskeunderfemminuterochtjugofemsekunderfemminuterochtjugofemsekunderfemminuterochtjugofemsekunderfemminuterochtjugofemsekunderfemminuterochtjugofemsekunderfemminuterochtjugofemsekunder

http://www.break.com/index/time-to-live-adam-trent-2063172

Komma hem

En god vän sa en gång till mig: ”En plats vet när den slutar vara ett hem.”

Då jag är i flyttartagen (nu igen) så dök de orden upp i mitt huvud och jag förstod att det nog var ungefär så jag kände inför det hela. Där jag bor nu och har bott i drygt ett halvår är inte längre mitt hem. Det är en dörr, det är värme, det är fyra väggar – det är inte ett hem.

Var lämnar det mig? Jag är alltså per definition hemlös. Hmm… ja kanske det? Som tur är så står jag inte på bar backe för det, tack vare goda vänner som öppnar sina hem till mitt förfogande för en stund. Allt medan jag söker vidare efter mitt hem. Efter att ha levt och flackat runt en hel del de senaste åren så har jag aldrig riktigt lyckats etablera känslan av ett hem, inte hittat min fristad.

Jag tror att det är sunt att inte bli för rotad vid en plats eller vid materiella ting över lag men jag tror samtidigt att det är bra att ha en trygghet, någonstans där man kan känna känslan av frid och kravlöshet.

Hem kan också vara en familj, vänner, ja kanske till och med en arbetsplats för vissa men det jag talar om nu är en fysisk plats – det är vad jag söker. Ett hem kan man också bära med sig, inom sig, lite som en snigel ungefär (fast innanpå istället för utanpå) men inte heller det är vad jag önskar nu.

För nu, för stunden vet jag att Malmö är min hemstad, eller åtminstone min blivande hemstad.

Västra hamnen, Malmö - en bra del
av hemstaden.

Nu ska jag bara hitta hem. 

Så dagens tips får bli:

Lämna ert hus, ert boende med jämna mellanrum. Lämna aldrig ert hem.

Att bli äldre

Tiden är ur led. Ja så kan det kännas ibland, ett år kan mätas i en minut och en timme kan kännas som en evighet. När man tänker tillbaka en bit, årsvis, så är det förvånansvärt lite man kommer ihåg av alla 365 dagar, alla 8760 timmar och alla 525 600 minuter som passerat. Fragmentariskt kan man bygga upp en levnadshistorik men större delen av allt som faktiskt hänt, sagts och gjorts uteblir. Fråga mig vad som hände i mitt liv 2005 tillexempel, det jag kan svara är då i stora drag var jag befann mig och med vad/var jag jobbade eller studerade – det är i stort sett allt.

Har det bara med vår kapacitet att göra, minnet alltså? Eller är det ett sorts förskonande för att vi inte ska fastna och grotta ner oss i det som varit? Jag vet inte men nu när min 28:e födelsedag närmar sig så kan jag inte låta bli att fundera kring det. Lever man så mycket man kan i nuet så kanske just varje räknad minut ändå inte är så intressant i längden. Jag väljer nog snarare att fokusera på känslan kring de minnen jag har, bra som dåliga, det är väl egentligen den förnimmelsen som säger något om hur jag upplevde min värld och omvärld just vid den specifika tidpunkten i livet.

Åldersnoja har jag förstått för länge sen är helt förkastligt så det sysslar jag inte alls med längre och jag blir förbannad när jag hör en 21-åring säga att han eller hon är gammal. Vaddå? Jag är 28 år och inte ens jag är gammal. Eller så är det kanske någonstans mitt emellan man hittar svaret, att man är så gammal som man känner sig – återigen, jag vet inte.

Äldre blir jag dock (hela tiden), tveklöst. Äldre, klokare, snyggare och lite lite bättre för var dag, timme och minut!

Jag har så himla mycket kvar att göra, uppleva och leva att jag inte har tid att tänka så mycket på hur gammal jag är (detta blogginlägg är undantaget!) och just nu är jag ljusår ifrån att säga att jag nöjer mig.

Två glada och lyckliga eviga ungdomar

”Tack det är bra, jag nöjer mig nu, jag är nöjd.” 

Att vara nöjd är fruktansvärt för den dagen (om den kommer) är jag ju faktiskt inte längre nyfiken och då kan jag lika gärna dö och det tänker jag att jag och många med mig med största sannolikhet kommer att göra. 

Så den som har haft roligast när döden väl kommer vinner! Vad är annars meningen med livet?

Återförening

Efter två år ute på det vindpinade söderslätt vid Skurups Folkhögskola är det idag dags att återvända to the crime scene. Det är de trevliga jazzmusikerna som årligen bjuder in sina gamla klasskamrater för en festkväll tillsammans. Jaha, vad ska jag göra där kan man undra? Inte är jag jazzmusiker, jag är före detta skrivarelev.

Det är ett (få förunnat) privilegium för min del att få komma dit denna afton och anledningen, gissar jag, är att jag under mina två år på skolan umgicks mycket med och bodde med många av musikerna, jag blev en del av den gemenskapen -  något jag är mycket tacksam för.

Sanningen är väl den att oavsett konstform eller estetiskt uttryck så är det lätt att finna fränder när man sysslar med kreativt skapande av något slag. Jag fann mig många goda vänner som det ska bli en absolut fröjd och glädje att återse. Kanske till och med ska anstränga mig lite och hålla ett tal… ja vi får se.

Samtal, musik, skratt, vin, kramar, pranks och ett jävla håll-i-gång.

”And we danced on into the night

Like a piece to the puzzle that falls into place

You could tell how we felt from the look on our faces

we was spinning in circles with the moon in our eyes

The room left them moving between you and I

We forgot where we were and we lost track of time

My bags are packed!

And we sang...” 

Luft under vingarna.

Just nu är vi, jag och mina vänner i teatergruppen Teater Papillon, i full färd att repetera inför kommande föreställning som beräknas ha urpremiär i början av september. Teater är något speciellt för mig och har varit sedan tidernas begynnelse (läs: i ca. 16 år). Hur jag än vrider och vänder mig, far runt och flänger så lyckas jag alltid återvända till scenen.

Det är ett ständigt identitestssökande att skådespela, ett sökande efter äkthet och kärna i uttryck och ord. Samtidigt är det ett stressigt elände av nerver, känslosvall och exhibitionism. Tetaren skänker en trygghet, som en skyddad verkstad där man kan få finnas och utforska, leka och söka. Det är att skala av lager av sig själv och klä sig i imaginära trådar av en annan persona eller karaktär. För den oinvigde kan det lätt heta att man har uppmärksamhetsbehov eller vill fly från sitt verkliga jag genom att arbeta med att gestalta andra.

Repetition inför Closer , Malmö 2009

Det är fel. För mig är det att forska, forska i det mänskliga psyket - mitt eget och andras, också publiken är ett samlat psyke som måste vägas in i situationen. Det öppnar stora möjligheter till att lära sig människor och läsa människor, en ökad människokännedom är väl något att applådera tänker jag. Användbart, fler borde förkovra sig när det kommer till vår egen mänskliga ras, vem vet det kanske skulle göra en skillnad?

Teaterapa, ja kanske det. Nyfiken forskare, ja kanske det också. En publik är en publik och de ser och tolkar alltid utifrån sig själva. Teater ska upplevas subjektivt, det måste ske något i var åskådare, vad som helst - negativ eller positivt, annars är skådespelarnas arbetet förgäves. Ja visst, konstnärsdravel med känslorna utanpå och så vidare... det är klart att när man arbetar intensivt flera dagar i veckan måste man ha sina känslor lätt tillhands för hantverkets skull och jag kan inte se något fel med det så länge det inte drabbar omgivning och vardag för hårt. Det är för mig lika mycket som det är för de som kommer för att se mitt hantverk på scen.

Så vad vill jag säga egentligen? Inte mycket mer än vad jag sagt. Teatern är en förunderlig värld att kliva in i och om jag inte trivdes där skulle jag inte återvända gång på gång.
Vi ses väl i september då, du och jag? Hemsidan kommer att uppdateras och vi finns också på Fb.

Konsten att njuta.

Scenario 1:

Sommar, det doftar i luften och vindarna är ljumna, molntussarna svävar högt på himlavalvet i ett hav av oändligt blått. På grillen liggen något egenmarinerat och sprakar och själv sitter jag i utemöbeln med en svalkande drink och konverserar med någon eller några av de jag tycker mest om. Bordet är vackert men enkelt dukat och rödvinet för minst 150 spänn står på luftning. Det skrattas och pratas om vartannat och maten smakar ljuvligt gott, fenomenalt accompangerat av vinet – naturligtvis.  Allt omkring tidlöst och tyngdlöst. Sommarskymningen kommer så småningom smygandes som ett tunt och svalkande silkestäcke och vinflaskan på bordet har fått sällskap av en eller kanske till och med två till. Aldrig vill man bryta upp, aldrig vill man gå och lägga sig och livets mening känns barnsligt enkel, fångad i ögonblicket.

Scenario 2:

Regn

Soffa

Sällskap à Själv

Levande ljus

Musik

Tystnad à Ljudet av regn mot plåttak

En bok

Ett glas

En varm filt

Ja svårare än såhär behöver det inte vara. Bara att göra, ta sig tid.

Här är några goda viner som funkar utmärkt att hälla i glas och dricka:

Allegrini Valpolicella

Copertino

Joseph Pellerin, Côtes du Rôhne

Cline (Zinfandel)

…och så mycket mer gott som finns att upptäcka! Tips: när du handlar vin (om du handlar vin), köp alltid ett säkert kort men utmana samtidigt dig och dina smaklökar och köp också något du aldrig förr druckit. Det gör livet lite roligare.

Man kan också njuta helt utan vin, det är bara inte lika njutfullt – säger jag.

Att upptäcka världen på nytt.

I helgen som gick fick jag förmånen att upptäcka världen på nytt, genom en alldeles fantastisk liten tjej på 7 år. Min systerdotter var på besök hos mig i Malmö, det var hennes 7-års present från mig – en heldag tillsammans.

I normala fall sitter jag halvmedveten och glor ut genom fönstret då jag åker tåg genom de skånska landskapen, dosig och inte allt för sällan sovandes. Prova göra det när du har en superpigg och tokladdad sjuåring till sällskap. Det går inte.

-       Pål! Titta en ko! En kalv, där är hästar!

-       Får man gå i tåget?

Studsande fram i mittgången, kollar in medpassagerarna helt ogenerat. Reaktionen från de allra flesta är naturligtvis ett leende. Hur kan man låta bli? Det var länge sen jag var så engagerad i att åka tåg, det var också längesen en tågresa varit så rolig och gått så fort.

Strax efter Hässleholm (startade i Kristianstad):

-       Är vi framme snart, hur långt är det kvar?

-       Fyrtio minuter ungefär, svarar jag.

-       Fyrtio minuter? Ofta…, får jag till svar.

Sedan följer en lång diskussion om att vi kommer att åka under jorden i en lång tunnel. Lite obehagligt men jag lyckas strax övertyga henne om att det är häftigt och att det finns lampor så man kan se i tunneln.

Väl i Malmö lastar vi av vårt bagage i min lägenhet för att sedan röra oss in mot stan och Folkets Park där vi ska gå och kolla på djuren på Malmö terrarium – dagens höjdpunkt. Innan dess springer vi runt i butiker och letar efter en engångskamera så att hon kan fota djuren och vår dag tillsammans. Visar sig att Pressbyrån hade det vi var ute efter.

Cafélunch med smörgås och glass hinner vi också med innan det är dags att hoppa på bussen mot terrariet. Förväntan är hög och pulsen lika så hos min lilla gäst och munnen går i ett.

Vi går in på terrariet och betalar till mannen i kassan som har en stor blå Ara bredvid sig och när hon förstår att den är riktig och inte sitter i en bur håller hon på att trilla baklänges. Full av förundran glittrar de blåa ögonen mot den blåa fågeln., hon vill klappa men mannen i kassan säger att det inte är en bra idé efter som små barnfingrar är något papegojan Shanti gillar att tugga på.

Inne i terrariet bland ormar, ödlor, sköldpaddor, krokodiler, fåglar, fladdermöss, apor och kängrus blir det ett himla hålligång.

-       Kolla på den!

-       Titta titta! Är den farlig? Vad är det?

-       Åh vilken fin orm! (en grön Mamba…)

-        Shit! Vilken stor! Är den farlig?

Jag hänger med så gott jag kan och försöker hinna med att förklara varje djur i varje bur för henne. Det är helt makalöst att se henne upptäcka de flesta av de här djuren för allra första gången i livet. Ögonen är uppspärrade konstant och rädsla finns inte över huvudtaget, bara en enorm nyfikenhet.  Skönt, det var en av mina största farhågor – att upplevelsen skulle bli negativ och skrämma henne. Kameran går varm och hon frågar efter nästan varje bild:

-       Hur många har jag kvar nu?

27 bilder knäpps i en väldig fart och hon blir lite besviken när det inte finns några foton kvar i kameran, då använder vi iPhone istället och det går bra det med tycker hon. Herr Nilsson-aporna blir en av favoriterna och hon vill hemskt gärna ta med sig en hem.

En liten hund lyckades vi fiska upp med en gripklo på tivolit! Hunden heter Emelie.

Efter terrariet kommer vi ut i parken och då upptäcker vi att karusellerna är igång. Efter en och en halv timme på tivolit och två karusellturer (att bestämma sig för vilka karuseller som skulle prövas var minsann inte lätt…) börjar vi båda bli trötta och bestämmer att det är dags att åka hem. Efter fem minuter på bussen somnar hon, helt utmattad. Jag lagar hennes favoriträtt, spaghetti och köttfärssås, medan hon ligger och sover på min säng.

Kvällen blir lugn med god mat, efterrätt och lite lördagsgodis. Vi kollar på Robin Hood och morbror Pål är mycket nära att somna. Klockan 21 börjar Eurovision och vi plågar våra trötta ögon för att se den stora idolen Erik Saade innan vi går och lägger oss, alldeles nöjda, glada och magiskt trötta.

Att ta in en helt ny värld är förunderligt och fantastiskt även när man är 28 år, för att inte tala om utmattande. Jag trodde inte att det skulle vara så ansträngande men jag hade samtidigt bestämt mig för att hela dagen ska ske på hennes villkor och jag ska vara med i varje ögonblick och ta in precis allt som vi upplever tillsammans.

Jag har fått upptäcka en ny värld genom nya ögon och det är jag så tacksam för.

Tack min älskade unge, det här ska jag alltid bära med mig.  

Du sköna maj?

Sköna maj i all ära men vad i hela ... är det med den här månaden egentligen? Jag känner mig påhoppad som en fet larv av en hungrig leguan - maj äter upp mig! Hjälp!
Det är teater, födelsedagar, examensdagar, fester, flyttar och inflyttar och full rulle ända in i kaklet-spektaklet! Då bör man ändå betänka att jag är lite jävig eftersom jag trots allt själv råkar fylla år i maj. Puuuh!

Som tur är så är 95% av allt som händer roligt och det är en himla tur. Ja menar, hur ofta kan man säga att 95% av det som sker i livet just nu är roligt? I like my odds! Juni siktar jag på 100%. Till de mindre balla 5% av den här månaden hör bl. a att tvätta, det ska jag göra idag. Kul.

Nu förstår ni hur lite mandat jag egentligen har att gnälla? =)
Stackarn ska tvätta... nej, nu får jag ta mig i kragen och samla ihop mig. Hepp!

Kom maj och ät mig ditt bestialiska odjur!
eller som Ronja sa:

KOM HIT OCH GE MIG LITE FARLIGHTER!

En miljon ursäkter.

En miljon rädslor. Hur kommer jag runt allt som hindrar mig att göra det jag vill, leva som jag vill och uppnå det jag vill? Inspirationsföreläsningen Jag kan! med Johannes Hansen och Navid Modiri tar upp detta på ett skojigt, lättsamt och nära sätt.

Igår föreläste de på Stapelbädden i Malmö och idag drog turnén vidare till Göteborg.

Det är otroligt befriande och samtidigt lite jobbigt att inse att det enda som begränsar mig är mina egna ursäkter och föreställningar om saker och tings varande. Detta visste jag innan, det gör de flesta, men att bli påmind… aj aj aj som en stor tagg i sidan. Bra där!

Så nu kan jag inte gömma mig bakom någonting längre. Nu är det bara att ställa sig upp och säga: Jag kan! Och jag hoppas innerligt att jag ständigt kommer att bli påmind om det här, för det är sååå lätt att glömma och bara fortsätta i samma gamla fotspår.

Som grädde på obekvämlighetens stabbiga mos så visade dessa två herrar även ett videoklipp med Dick och Rick Hoyt. En son och hans far. Sonen Dick föds med svår syrebrist och blir kraftigt hjärnskadad men med modern teknik uppfinner man ett verktyg som gör att Dick trots sitt svåra handikapp kan kommunicera med omvärlden.

En dag frågar han sin far om han inte skulle kunna springa ett maraton med honom. Pappa Rick svarar ja på sonens önskan. De har sedan dess sprungit över 88  st maraton ihop.

Kolla på klippet så förstår du sen att det är svårt att komma med ursäkter som ”jag kan inte”, ”jag har inte tid”, ”jag vet, men…”

Eller hur?

Jag kan! Kan du?

Ögonblicken.

I helgen som gått har jag fått vittna mina kära syskonbarns dop. Ellinora och Charlie är nu helt enkelt dopade (kaaaa-tjing! förlåt min humor vet inget hut... usch.)
Det var vackert, enkelt och stämningsfullt. Många ögonblick att bära med sig och mycket kärlek att spara i hjärtat länge framöver. Känner stor tacksamhet och glädje över min familj. Jag har inget mer att tillägga, det räcker så. Den tanken är fulländad och därvid lämnar jag det. Tack.

Släktens äldsta och yngsta. Två äkta pärlor!

Konsten att omge sig med rätt människor.

Vad är då rätt? Rätt är i detta fall, enligt egen definition, är människor som stöttar, lyfter upp och hjälper dig framåt. De människorna är oftast dem som känner dig bäst, de du kan lita på och de som faller på plats som viktiga och centrala bitar i ditt puzzel.

Ibland befinner man sig mitt i en skitstorm, under vattenytan  -  förtvivlat sökande efter vad som är upp, allt för att få huvudet ovan ytan igen. Det kanske låter väl dramatiskt men det är för att jag tycker om att skriva så. Det jag menar är att det kan vara allt från en sten som skaver i skon till en stor bergvägg som tornar upp sig framför dig. Rätt människor är de som hjälper dig att klättra upp för bergväggen, krossar den eller leder dig runt den.

Ibland räcker det med en kram, ett vackert ord eller bara ett leende. Ibland krävs tid, möda, samtal, gråt och tröst. Det fina är att oavsett situation så finns de människorna där för dig och sannolikt är att du finns där för dem när det kniper.

Idag vill jag hylla er, mina vänner – ni som alltid står stand by. Jag tycker att människan generellt är alldeles för dålig på att uttrycka, tacka och visa uppskattning. Det här inlägget är tillägnat er, i all sin enkelhet. Tack ska ni ha. Tack för det ni gör, är och skapar för mig och ihop med mig.

Det är med er jag vill skratta och gråta så länge mitt hjärta förmår.

(Vi kommer mest att skratta!)

Det här är mitt öppna brev till er. Det kommer flera, var så säkra. För nu: tack, tusen tack och välsigne er (och då menar jag inte som prästen i kyrkan) nej, välsigne er så som ni välsignar mig.

Med värme

/P

Lite om motsatstänkande.

Motsatstänkande. It's amazing I tell you. Grunderna för motsatstänkande är mycket enkla och går att applicera på precis vad som helst. Såhär:
Ni känner säkert igen känslan när de negativa, tunga tankarna smyger sig på. Som en bataljon lömska samurajer med uppdrag att döda. De kliver över synapser och nervtrådar med hårda, kalla rustningar och innan vi vet ordet av är vi nedtrampade och vårt sinne hopplöst dränkt i negativa tankar. Vattenfast och härligt ätsar de sig fast och ingen lacknafta i världen kan tvätta bort känslan.

Frustrationen växer som torr gröt i munnen på oss och vi går in i försvar och tappar all energi - shut down.
Men som en liten stråle av hopp kommer motsatstänkandet till undsättning. Det är precis som det låter, att tänka det motsatta eller finna det motsatta i det man upplever i stunden, i det negativa.

- Jag vill inte gå till jobbet idag. Orkar inte, tråkigt så bottenlöst tråkigt.
- Ok, men vad händer som du går till jobbet ändå? Vad är vinningen i det?
- Tja... jag tjänar pengar.
- Bra! Vad betyder pengar för dig? Vad kan du göra med pengar?
- Köpa mig ett visst mått av frihet kanske? Större rörelsefrihet i vardagen.
- Bra, vad är det roliga med jobbet, någonting - nämn vad som helst.
- Trevliga kollegor.
- Bra, vad betyder det för dig att du har dem?
etc...

eller

- Jag är så ledsen just nu.
- Vad gör dig glad?
- Sjunga och dansa.
- Bra, sjung och dansa och se hur det känns.


(Jag lovar, det är sjukt svårt att vara ledsen samtidigt som man sjunger och dansar. Prova!)

Ni fattar konceptet. Att med vilja tvinga sig eller - för all del - lura sig till att ändra den tanken eller känslotillståndet som tynger ner och skapar negativitet. Flytta sig från ett state of mind till ett annat.
Det är en enorm tillfredsställelse att lyckas med detta och precis som med allt annat så ju mer du övar på det desto lättare och snabbare går det. Tänk att aldrig mer behöva tänka/säga: "Den här morgonen började åt helvete, nu är hela min dag förstörd!" Nej, morgonen började kanske åt helvete men nu ska resten av min dag bli topp. Motsatstänkande.

Det är inget revolutionerande, men det är förbannat smart!

Och kom ihåg vad fröken sa i skolan... man måste provsmaka innan man säger att man inte tycker om det. Utmaning till dig: provsmaka motsatstänkande.

/P

Fysikens främsta lag.

För drygt ett år sedan, eller kanske mer, så var det ett gäng unga människor som under någon veckas tid cirkulerade Malmö med stora plakat. Rusande mot tåget stannade jag upp för en kort stund för att se vad det var de demonstrerade emot. Det visade sig att det demonstrerade inte alls.

De delade ut kramar. Gratis. Folk som gick förbi läste nyfiket på plakaten och de flesta sprack upp i ett leende. Vissa modiga tog chansen direkt och fick sig en kram av någon av tjejerna eller killarna som exekluterade detta udda projekt. Nyfiken som jag är såg jag naturligtvis till att få en kram jag med och frågade varför de gjorde detta. Det var en grupp studenter (gymnasie/högskola, minns inte) som gjorde ett projektarbete. Av mig fick de MVG utan tvekan!

Eftersom jag gillar denna typ av handlingar som främjar kontakt mellan människor, uppmuntrade jag det så gott jag kunde genom att så fort jag såg nån av dem så blev det minsann en kram och dessa kramar är idag ett kärt minne jag bär med mig.

Anledningen att jag tar upp det här är för att jag tycker mig skönja en trend där det faktiskt blir vanligare med kramar, ja närhet överhuvudtaget. Det skrivs böcker om det, det arrangeras jippon där man får krama kändisar etc..
Lite töntigt tycker vissa, lysande tycker jag. Kom ihåg att de som tycker att det är töntigt är oftast de som behöver lite fler kramar.

Vi har ett grundläggande behov av närhet ända från det att vi föds och jag tror inte att det behovet någonsin försvinner, möjligtvis kan man "träna" bort det till viss del eller råka ut för saker i livet som gör närheten och tilliten till andra svårare. Men behovet finns där. Se det. Ta in det.
Använd det och lär av det.

Kram på er (det är bara ord, handling är bättre).

Rusiga vår.

Valborgshelgen var som väntat mycket rolig och lyckad ur alla avseenden. Godaste vänner, fint väder och en lekande lätt stämning i det pratande, skrattande sällskapet!


Trots att vädret idag är lite sämre än vad det var i helgen så har jag några tappra vänner som ska springa Vårruset i Malmö. Själv ska jag ihop med en av tjejernas sambo stå vid sidan av och heja på och se till att de blir väl omhändertagna med värme, bubbel och lite plockmat när de kommer i mål.
Funderade på att dra på mig en burka eller nå't och springa jag med men det kanske skulle vara att utmana ödet lite väl hårt... jag nöjer mig med att vara en glad, skrikande och uppmuntrande vägkantskatastrof. Tänkte också ett tag att jag skulle kunna fälla mina vänners motståndare men kom på att inte heller det är speciellt juste eller moraliskt. Bara roligt - i tanken.


Det är mycket i livet som är roligt i tanken men som inte funkar så bra i praktiken. Däremot tycker jag det är ok att tänka de lite skamfyllda, flippade och kanske elaka tankarna ibland. Det finns på ett sätt en alldeles fantastisk njutbar begränsning i att veta att tanken i sig är obegränsad och så länge jag inte talar vad jag tänker så förblir det bara fantasi, en fantasi inuti.


Vem vet det kanske räcker att jag fäller mina vänners motståndare i tanken, det kanske ger en push i rätt riktning trots allt? Eller så kan jag tänka hur det plötsligt kommer en sexhundrafyrtiokilos jättegam flygandes och plockar upp mina vänner där det springer, flåsandes omgivna av vårbrisen och sin egen svett, lyfter och far iväg med dem mot mål. Släpper dem 100 m innan mål och så spurtar de sista biten och sätter ett nytt banrekord! Eller? Vad vet jag? Det är inte omöjligt.

Gam. Trevlig fågel.

Vi får se.