Det finns de som hävdar att vi har blivit så mycket latare vad gäller social kontakt sen fenomenet facebook kom in i våra liv. Att vi inte längre tar oss tiden att ringa eller ens sms:a som vi gjorde förr när vi sökte kontakt med folket i vår närhet. Det kan kanske stämma till viss del, just det påståendet. Å andra sidan så tänker jag att man (åtminstone jag) har mycket mer regelbunden kontakt med många, och så många fler som jag inte hade innan Fb.
En intressant diskussion kring ämnet som jag hört och deltagit i flera gånger är huruvida det är ”okej” att lyckönska och gratulera via Fb. Sura röster säger att det är förkastligt och närmast en förolämpning att till exempel gratulera en vän på födelsedagen via Fb – att man inte bryr sig tillräckligt mycket för att lyfta luren eller sms:a. Visst, de som står en riktigt nära kan jag väl tycka att man ringer eller kanske till och med hälsar på om man har möjlighet men det betyder ju inte att laddningen i en facebook-gratulation betyder mindre, att man inte skulle mena det lika mycket. Som om det är mindre kärleksfullt och inte lika menat från hjärtat. Är inte det en jättelustig föreställning?
Själv tycker jag att det har öppnats som en stor ström av kontakt och tillrop sen Fb kom.
Så idag då jag firar min dag kan jag i ärlighetens namn säga att jag är överlycklig över Fb. Bara att se att så många tar sig tiden att faktiskt lyckönska och skriva till mig gör mig alldeles rörd och superglad inombords (och utombords!) Så här sitter jag med ett fånigt leende på läpparna och njuter av all kärlek som streamas upp på min Fb-sida.
Kärleken och omtanken har inget bestämt språk, eller en bestämd kanal att färdas genom. Varför skulle man ens få för sig att begränsa något så genuint och livsuppehållande som kärlek? Beats me.
Det viktiga anser jag är inte hur man uttrycker, det är att man uttrycker. Fortsätt med det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar