Rusiga vår.

Valborgshelgen var som väntat mycket rolig och lyckad ur alla avseenden. Godaste vänner, fint väder och en lekande lätt stämning i det pratande, skrattande sällskapet!


Trots att vädret idag är lite sämre än vad det var i helgen så har jag några tappra vänner som ska springa Vårruset i Malmö. Själv ska jag ihop med en av tjejernas sambo stå vid sidan av och heja på och se till att de blir väl omhändertagna med värme, bubbel och lite plockmat när de kommer i mål.
Funderade på att dra på mig en burka eller nå't och springa jag med men det kanske skulle vara att utmana ödet lite väl hårt... jag nöjer mig med att vara en glad, skrikande och uppmuntrande vägkantskatastrof. Tänkte också ett tag att jag skulle kunna fälla mina vänners motståndare men kom på att inte heller det är speciellt juste eller moraliskt. Bara roligt - i tanken.


Det är mycket i livet som är roligt i tanken men som inte funkar så bra i praktiken. Däremot tycker jag det är ok att tänka de lite skamfyllda, flippade och kanske elaka tankarna ibland. Det finns på ett sätt en alldeles fantastisk njutbar begränsning i att veta att tanken i sig är obegränsad och så länge jag inte talar vad jag tänker så förblir det bara fantasi, en fantasi inuti.


Vem vet det kanske räcker att jag fäller mina vänners motståndare i tanken, det kanske ger en push i rätt riktning trots allt? Eller så kan jag tänka hur det plötsligt kommer en sexhundrafyrtiokilos jättegam flygandes och plockar upp mina vänner där det springer, flåsandes omgivna av vårbrisen och sin egen svett, lyfter och far iväg med dem mot mål. Släpper dem 100 m innan mål och så spurtar de sista biten och sätter ett nytt banrekord! Eller? Vad vet jag? Det är inte omöjligt.

Gam. Trevlig fågel.

Vi får se.