Komma hem

En god vän sa en gång till mig: ”En plats vet när den slutar vara ett hem.”

Då jag är i flyttartagen (nu igen) så dök de orden upp i mitt huvud och jag förstod att det nog var ungefär så jag kände inför det hela. Där jag bor nu och har bott i drygt ett halvår är inte längre mitt hem. Det är en dörr, det är värme, det är fyra väggar – det är inte ett hem.

Var lämnar det mig? Jag är alltså per definition hemlös. Hmm… ja kanske det? Som tur är så står jag inte på bar backe för det, tack vare goda vänner som öppnar sina hem till mitt förfogande för en stund. Allt medan jag söker vidare efter mitt hem. Efter att ha levt och flackat runt en hel del de senaste åren så har jag aldrig riktigt lyckats etablera känslan av ett hem, inte hittat min fristad.

Jag tror att det är sunt att inte bli för rotad vid en plats eller vid materiella ting över lag men jag tror samtidigt att det är bra att ha en trygghet, någonstans där man kan känna känslan av frid och kravlöshet.

Hem kan också vara en familj, vänner, ja kanske till och med en arbetsplats för vissa men det jag talar om nu är en fysisk plats – det är vad jag söker. Ett hem kan man också bära med sig, inom sig, lite som en snigel ungefär (fast innanpå istället för utanpå) men inte heller det är vad jag önskar nu.

För nu, för stunden vet jag att Malmö är min hemstad, eller åtminstone min blivande hemstad.

Västra hamnen, Malmö - en bra del
av hemstaden.

Nu ska jag bara hitta hem. 

Så dagens tips får bli:

Lämna ert hus, ert boende med jämna mellanrum. Lämna aldrig ert hem.