Fysikens främsta lag.

För drygt ett år sedan, eller kanske mer, så var det ett gäng unga människor som under någon veckas tid cirkulerade Malmö med stora plakat. Rusande mot tåget stannade jag upp för en kort stund för att se vad det var de demonstrerade emot. Det visade sig att det demonstrerade inte alls.

De delade ut kramar. Gratis. Folk som gick förbi läste nyfiket på plakaten och de flesta sprack upp i ett leende. Vissa modiga tog chansen direkt och fick sig en kram av någon av tjejerna eller killarna som exekluterade detta udda projekt. Nyfiken som jag är såg jag naturligtvis till att få en kram jag med och frågade varför de gjorde detta. Det var en grupp studenter (gymnasie/högskola, minns inte) som gjorde ett projektarbete. Av mig fick de MVG utan tvekan!

Eftersom jag gillar denna typ av handlingar som främjar kontakt mellan människor, uppmuntrade jag det så gott jag kunde genom att så fort jag såg nån av dem så blev det minsann en kram och dessa kramar är idag ett kärt minne jag bär med mig.

Anledningen att jag tar upp det här är för att jag tycker mig skönja en trend där det faktiskt blir vanligare med kramar, ja närhet överhuvudtaget. Det skrivs böcker om det, det arrangeras jippon där man får krama kändisar etc..
Lite töntigt tycker vissa, lysande tycker jag. Kom ihåg att de som tycker att det är töntigt är oftast de som behöver lite fler kramar.

Vi har ett grundläggande behov av närhet ända från det att vi föds och jag tror inte att det behovet någonsin försvinner, möjligtvis kan man "träna" bort det till viss del eller råka ut för saker i livet som gör närheten och tilliten till andra svårare. Men behovet finns där. Se det. Ta in det.
Använd det och lär av det.

Kram på er (det är bara ord, handling är bättre).