Att bli äldre

Tiden är ur led. Ja så kan det kännas ibland, ett år kan mätas i en minut och en timme kan kännas som en evighet. När man tänker tillbaka en bit, årsvis, så är det förvånansvärt lite man kommer ihåg av alla 365 dagar, alla 8760 timmar och alla 525 600 minuter som passerat. Fragmentariskt kan man bygga upp en levnadshistorik men större delen av allt som faktiskt hänt, sagts och gjorts uteblir. Fråga mig vad som hände i mitt liv 2005 tillexempel, det jag kan svara är då i stora drag var jag befann mig och med vad/var jag jobbade eller studerade – det är i stort sett allt.

Har det bara med vår kapacitet att göra, minnet alltså? Eller är det ett sorts förskonande för att vi inte ska fastna och grotta ner oss i det som varit? Jag vet inte men nu när min 28:e födelsedag närmar sig så kan jag inte låta bli att fundera kring det. Lever man så mycket man kan i nuet så kanske just varje räknad minut ändå inte är så intressant i längden. Jag väljer nog snarare att fokusera på känslan kring de minnen jag har, bra som dåliga, det är väl egentligen den förnimmelsen som säger något om hur jag upplevde min värld och omvärld just vid den specifika tidpunkten i livet.

Åldersnoja har jag förstått för länge sen är helt förkastligt så det sysslar jag inte alls med längre och jag blir förbannad när jag hör en 21-åring säga att han eller hon är gammal. Vaddå? Jag är 28 år och inte ens jag är gammal. Eller så är det kanske någonstans mitt emellan man hittar svaret, att man är så gammal som man känner sig – återigen, jag vet inte.

Äldre blir jag dock (hela tiden), tveklöst. Äldre, klokare, snyggare och lite lite bättre för var dag, timme och minut!

Jag har så himla mycket kvar att göra, uppleva och leva att jag inte har tid att tänka så mycket på hur gammal jag är (detta blogginlägg är undantaget!) och just nu är jag ljusår ifrån att säga att jag nöjer mig.

Två glada och lyckliga eviga ungdomar

”Tack det är bra, jag nöjer mig nu, jag är nöjd.” 

Att vara nöjd är fruktansvärt för den dagen (om den kommer) är jag ju faktiskt inte längre nyfiken och då kan jag lika gärna dö och det tänker jag att jag och många med mig med största sannolikhet kommer att göra. 

Så den som har haft roligast när döden väl kommer vinner! Vad är annars meningen med livet?