Att upptäcka världen på nytt.

I helgen som gick fick jag förmånen att upptäcka världen på nytt, genom en alldeles fantastisk liten tjej på 7 år. Min systerdotter var på besök hos mig i Malmö, det var hennes 7-års present från mig – en heldag tillsammans.

I normala fall sitter jag halvmedveten och glor ut genom fönstret då jag åker tåg genom de skånska landskapen, dosig och inte allt för sällan sovandes. Prova göra det när du har en superpigg och tokladdad sjuåring till sällskap. Det går inte.

-       Pål! Titta en ko! En kalv, där är hästar!

-       Får man gå i tåget?

Studsande fram i mittgången, kollar in medpassagerarna helt ogenerat. Reaktionen från de allra flesta är naturligtvis ett leende. Hur kan man låta bli? Det var länge sen jag var så engagerad i att åka tåg, det var också längesen en tågresa varit så rolig och gått så fort.

Strax efter Hässleholm (startade i Kristianstad):

-       Är vi framme snart, hur långt är det kvar?

-       Fyrtio minuter ungefär, svarar jag.

-       Fyrtio minuter? Ofta…, får jag till svar.

Sedan följer en lång diskussion om att vi kommer att åka under jorden i en lång tunnel. Lite obehagligt men jag lyckas strax övertyga henne om att det är häftigt och att det finns lampor så man kan se i tunneln.

Väl i Malmö lastar vi av vårt bagage i min lägenhet för att sedan röra oss in mot stan och Folkets Park där vi ska gå och kolla på djuren på Malmö terrarium – dagens höjdpunkt. Innan dess springer vi runt i butiker och letar efter en engångskamera så att hon kan fota djuren och vår dag tillsammans. Visar sig att Pressbyrån hade det vi var ute efter.

Cafélunch med smörgås och glass hinner vi också med innan det är dags att hoppa på bussen mot terrariet. Förväntan är hög och pulsen lika så hos min lilla gäst och munnen går i ett.

Vi går in på terrariet och betalar till mannen i kassan som har en stor blå Ara bredvid sig och när hon förstår att den är riktig och inte sitter i en bur håller hon på att trilla baklänges. Full av förundran glittrar de blåa ögonen mot den blåa fågeln., hon vill klappa men mannen i kassan säger att det inte är en bra idé efter som små barnfingrar är något papegojan Shanti gillar att tugga på.

Inne i terrariet bland ormar, ödlor, sköldpaddor, krokodiler, fåglar, fladdermöss, apor och kängrus blir det ett himla hålligång.

-       Kolla på den!

-       Titta titta! Är den farlig? Vad är det?

-       Åh vilken fin orm! (en grön Mamba…)

-        Shit! Vilken stor! Är den farlig?

Jag hänger med så gott jag kan och försöker hinna med att förklara varje djur i varje bur för henne. Det är helt makalöst att se henne upptäcka de flesta av de här djuren för allra första gången i livet. Ögonen är uppspärrade konstant och rädsla finns inte över huvudtaget, bara en enorm nyfikenhet.  Skönt, det var en av mina största farhågor – att upplevelsen skulle bli negativ och skrämma henne. Kameran går varm och hon frågar efter nästan varje bild:

-       Hur många har jag kvar nu?

27 bilder knäpps i en väldig fart och hon blir lite besviken när det inte finns några foton kvar i kameran, då använder vi iPhone istället och det går bra det med tycker hon. Herr Nilsson-aporna blir en av favoriterna och hon vill hemskt gärna ta med sig en hem.

En liten hund lyckades vi fiska upp med en gripklo på tivolit! Hunden heter Emelie.

Efter terrariet kommer vi ut i parken och då upptäcker vi att karusellerna är igång. Efter en och en halv timme på tivolit och två karusellturer (att bestämma sig för vilka karuseller som skulle prövas var minsann inte lätt…) börjar vi båda bli trötta och bestämmer att det är dags att åka hem. Efter fem minuter på bussen somnar hon, helt utmattad. Jag lagar hennes favoriträtt, spaghetti och köttfärssås, medan hon ligger och sover på min säng.

Kvällen blir lugn med god mat, efterrätt och lite lördagsgodis. Vi kollar på Robin Hood och morbror Pål är mycket nära att somna. Klockan 21 börjar Eurovision och vi plågar våra trötta ögon för att se den stora idolen Erik Saade innan vi går och lägger oss, alldeles nöjda, glada och magiskt trötta.

Att ta in en helt ny värld är förunderligt och fantastiskt även när man är 28 år, för att inte tala om utmattande. Jag trodde inte att det skulle vara så ansträngande men jag hade samtidigt bestämt mig för att hela dagen ska ske på hennes villkor och jag ska vara med i varje ögonblick och ta in precis allt som vi upplever tillsammans.

Jag har fått upptäcka en ny värld genom nya ögon och det är jag så tacksam för.

Tack min älskade unge, det här ska jag alltid bära med mig.