Ett varv till, häng med om du vill.

Ska skriva tyst och försiktigt och inte forcera så in i helvete. Jag lovar. Den här gången.
här kommer jag att idogt fortsätta att uttrycka, vinkla och visa sådant som jag tycker ska uttryckas, vinklas och visas.

onsdag 11 maj 2011

En miljon ursäkter.

En miljon rädslor. Hur kommer jag runt allt som hindrar mig att göra det jag vill, leva som jag vill och uppnå det jag vill? Inspirationsföreläsningen Jag kan! med Johannes Hansen och Navid Modiri tar upp detta på ett skojigt, lättsamt och nära sätt.
Igår föreläste de på Stapelbädden i Malmö och idag drog turnén vidare till Göteborg.

Det är otroligt befriande och samtidigt lite jobbigt att inse att det enda som begränsar mig är mina egna ursäkter och föreställningar om saker och tings varande. Detta visste jag innan, det gör de flesta, men att bli påmind… aj aj aj som en stor tagg i sidan. Bra där!

Så nu kan jag inte gömma mig bakom någonting längre. Nu är det bara att ställa sig upp och säga: Jag kan! Och jag hoppas innerligt att jag ständigt kommer att bli påmind om det här, för det är sååå lätt att glömma och bara fortsätta i samma gamla fotspår.

Som grädde på obekvämlighetens stabbiga mos så visade dessa två herrar även ett videoklipp med Dick och Rick Hoyt. En son och hans far. Sonen Dick föds med svår syrebrist och blir kraftigt hjärnskadad men med modern teknik uppfinner man ett verktyg som gör att Dick trots sitt svåra handikapp kan kommunicera med omvärlden.
En dag frågar han sin far om han inte skulle kunna springa ett maraton med honom. Pappa Rick svarar ja på sonens önskan. De har sedan dess sprungit över 88  st maraton ihop.

Kolla på klippet så förstår du sen att det är svårt att komma med ursäkter som ”jag kan inte”, ”jag har inte tid”, ”jag vet, men…”



Eller hur?
Jag kan! Kan du?

2 kommentarer:

  1. Snyggt skrivet Pålan. Ja, vi kan alla. Så nu är det till att göra. / Pappa

    SvaraRadera
  2. Gud villken starkt videoklipp! Jag har sett lite av dom innan. Men nu kan jag säga att det gick inte att hålla tårnarna tillbaka!
    Man vill ju säga: -vilket underbart liv!!! Han ser så lycklig ut!
    Och ändå så hade jag inte vilja vara i hans sits! Men att ändå känna så som det ser ut att han känner.

    Ja, det du skriver e så sant, man ska bara få tummarna ur!! hehe, lättre sagt än gjort. Eller? Behöver inte va de!

    Love you

    SvaraRadera