Finns det svenskt kaffe på hotellet?

CHARTER.

Kapitel #1:

I början av februari 2012 ska jag resa bort en vecka. Just nu snurrar tankehjulen för fullt och blandas ihop till en gredelin smet av kokosnötsdrinkar, Las Palmas, Puerto Rico, Playa del Ingles och naturligtvis horder av fulla engelsmän och söndergrillade tyskar.
B E A U T I F U L.

Vi hade tänkt oss en riktig Sällskapsresan-semester. Grisfest, Pepes Bodega och har vi riktig tur kanske vi stöter samman med en modern version av Robban och Berra (Weiron Holmbergs och Sven Melanders helt enastående fyllehundar), jag tänker att det hade varit lite som att se livs levande lejon i det vilda eller något åt det hållet. Fulla lejon, förstås. Humorsafari de luxe.

Hittills har vi endast tre simpla krav som resan måste infria:

- Sällskapsresan-känsla
- Drinkar serverade i kokosnötter (helst med paraply)
- Sol och bad (kan vara lite av en chansning vid den tiden på året har jag hört...)

Ja du hör ju själv, det kommer att bli en episk resa. Oj oj oj vad jag längtar.
Jag blir så jävla nöjd över att vara en vanlig människa ibland (det tar på krafterna att vara så exceptionell och dessutom ödmjuk som jag annars är för det mesta) Bitter och kravlös ska bli mina ledord när jag sitter där under ett Sun Trip parasoll. Fint!
Resan kommer att bli ett enda långt och makalöst sosse-disco.

Återkommer inom kort med nästa kapitel i denna finstämda folkhemsodyssé.
Tills dess:

RATTA RATTA RAA!

Trevlig helg!
/P

Att bida sin tid?

Av en slump har jag idag hamnat i diskussion om det här med tiden - två gånger, tiden denna vår ständiga följeslagare i sekund och minut.

Det fick mig att tänka.

En person sa till mig; det är nästan så att man tappar livslusten, jag lever bara för helgerna. Veckorna försvinner i arbete och leda.

De flesta av oss arbetar eller studerar mellan 6-10 timmar om dagen. En stor del av vår vakna tid går åt till just detta, i snitt 5 dagar i veckan, ca 44-46 veckor om året. Då behöver jag inte ens nämna att ungefär den  tiden sover vi dessutom också bort, om inte mer (man kan ju inte ta semester från sömnen som man kan från jobbet). Hur går ekvationen ihop om man bara lever för tiden där emellan?

I den andra diskussionen som dök upp bara en halvtimme senare så pratade vi om att det (med tanke på ovanstående) är viktigt att välja var man lägger sin tid. Jobbar du så är det viktigt att du har kul på jobbet, att du trivs och känner att det finns mening i det du gör eller åtminstone en motivation till varför. Har du ett jobb som kväver dig så är frågan om du verkligen ska stå ut med det tills du fyller sextiofem och går i pension eller om du faktiskt ska ta och se till dig själv och ändra din vardag, din situation, ditt liv.

Vissa människor väntar ett helt liv på lycka. Nu snart så, snart är det min tur...

Sanningen är att det är min tur nu och hela tiden. Jag kan göra valet idag. Vad är det vi går och väntar så desperat på? Jag ställer bara frågan.

Svarar gör jag endast till mig själv. Alltid.

Ni vet det där om att man får vara sin egen lyckas smed? Det stämmer ganska bra.

Släng in kol i brännugnen, sätt fyr, fram med järn och städ och börja smida. För ni vet väl att det ska böjas i tid det som krokigt skall bli?

Jag ska bli galet krokig (OBS! Om krokig betyder att man är i ständig förändring).

:-)

/P

Med hänsyn

Kära läsare!
Med hänsyn till familjen har jag gjort valet att ta bort inlägget från den 19:e oktober och samtliga kommentarer som tillskrevs detta.
Tack för ert engagemang och visat intresse.

Varmt välkomna att följa mina tankar och funderingar framöver!


Med värme


Pål

Kalejdoskopet

Gadaffi, Kadaffi eller Khadaffi (beroende på var du läser dina nyheter) är nu död sen några dygn tillbaka. En av de längst sittande makthavarna i modern tid har fallit från sin tron. Till eftervärlden lämnade han ett testamente där media hävdar att hans egen övertygelse och önskan är att man ska fortsätta i hans anda, att hans en gång grundade regim ska vara Libyen beständig, nu och i all framtid.

Trots årtionden av nödrop, fattigdom och elände som varit vardag för stora delar av Libyens folk önskar deras mångåriga tyrann att så ska vara och förbli även efter att hans egna röst tystnat för gott. Förmodligen tyckte Gadaffi att det han gjorde var det riktiga. Hur förvrängd hans verklighetsuppfattning än må varit så ansåg han själv att det han uträttade i sitt styre var korrekt. För vem kan man fråga? För honom själv och hans likar, för Libyens folk, för världen? För alla inblandade parter? Svårt att veta. Ändå blir jag så förundrad när jag tänker på fenomenet som sådant, att trots att en hel värld skriker: FEL! DU GÖR FEL!! FÖR GUDS SKULL SLUTA! DET HÄR ÄR GALENSKAP OCH TYRANNI!, så följer människan ståndaktigt och taktfast sin egen övertygelse. Som ni säkert förstår är Gadaffi bara ett exempel på det som sker över hela världen, i stort och smått, varje dag och hela tiden -  se bara på historien. 

Visst känner vi alla igen känslan av en övertygelse så stark att vi är beredda att göra vad som helst för det vi tror är rätt. När man tänker "Nej, jag tänker fan inte ge mig, jag vet att jag har rätt!" Det är inte nödvändigtvis kopplat till religion eller makt, däremot är det alltid och obönhörligt kopplat till referensramar, varje enskild individs referensramar. Den stjärnhimmel jag ser och upplever genom mina ögon är inte nödvändigtvis den samma som hon eller han som sitter bredvid mig upplever. Trots att vi sitter på samma bänk, samma stjärnklara natt med våra blickar fastsydda i samma gnistrande himlatäcke. 

Allting vi uppfattar, bildar oss åsikter om och senare ofta omvandlar till det vi kallar värderingar grundar sig i vår perception. Vår förmåga att ta byggstenar och variabler i vår omvärld för att skapa en för oss - för varje enskild individ - rättvis bild av en situation, händelse, person eller tingest. Variablerna kan plockas från allt vi ser, hör och känner - sinnesintryck, alltså det som vi samlar upp i varje sekund och minut av våra liv, i en takt snabbare än våra hjärnor hinner uppfatta.

Ett komplext fenomen. Uppfattning. 

Jag finner dock en stor glädje i att ständigt kunna genomlysa detta fenomen genom att dela med mig och låta mig inbjudas att ta del av andras syn och uppfattning. Kanske kommer vi aldrig någonsin att förstå en annan människas upplevelse totalt och fullt men så länge vi delar med oss av det vi har och vågar ta del i diskussion och debatt och tvätta våra egna tankar i andras källor så närmar vi oss varann och kan för en stund genomlysa vår komplexa person i verklighetens kalejdoskop. Där igenom se och uppleva en annan sida, även sånt som vi aldrig kommer att förstå eller välja att acceptera.

Det är fruktansvärt coolt att vara människa.

Krävande emellanåt, visst men ändå så jävla häftigt.

Lura sig själv? Ja'men why not!

Regntunga skyar. Malmö visar upp sitt styggaste anlete i en gråblå sörja av vatten och pinande vind.

Room with a view...

Sitter inlåst på ett kontor och tänker att man kanske skulle bli säsongare, bo halva året utomlands där det är lite mindre gråblått att jämra sig över. Ett litet hus vid havet där solen ler mot en från gryning till skymning. Känns som den typiska Svensson-drömmen som de flesta inte uppfyller förrän de blir pensionärer. Sanningen är att det är skitlångt tills jag blir pensionär - varför vänta, ja varför?

Å andra sidan är det inte speciellt svårt att lura sig själv har jag upptäckt. För visst är det ändå så att man hör det tisslas och tasslas, ja det jämras över att nu kommer den mörka tiden, den jobbiga tiden, tiden då människor, djur och samhällsapparaten i stort går ner i någon form av kvasi-depression. Vissa går ner sig totalt och pratar om det som om det var något oundvikligt. "Jag är deppig varenda vinter och så är det bara." Det verkar vettlöst. jag vägrar tro på att det skulle vara något alldeles hopplöst som inte gick att råda bot på.

Jag är ingen läkare och kan inte ABC om hur det funkar med olika nivåer av protein och ämnen och annat i våra system men jag vet att mycket går att ändra med lite gott mod.

Romantisera.
Det är mitt svar. Romantisera bort det gråa och trista. Kryp upp is soffan med en kopp te och en god bok, promenera i regnet fullt munderad och njut av dofter och höstlöv, umgås och tänd ljus, laga härliga grytor eller ägna en hel söndag åt ett filmmaraton med dig själv eller goda vänner/familj. Inte vet jag - sola solarium för guds skull. Sysselsättning är medicinen, I tell you.

För visst fan blir vardagen tyngre om jag går omkring och tänker på att hösten och vintern är lång och ingen ledighet, bara jobba jobb jobb, kort julhelg, slask och blask, halka och tågförseningar, trötthet, stress, press och fan och hans gamla käring.

Nä!

Jamais, je refuse! Jag vägrar.
Kom an du hårda, mörka årstid! Mig knäcker du inte (...utan motstånd, i varje fall).

En hund, en kantarell och tre män som badar nakna.

Kära kära ni. Finns ni kvar? Är ni där, hör ni min spruckna stämma genom alla 0:or och 1:or som är internet? Orkar ni ägna en tanke åt mina ord trots min totala ignorans senaste månaden (läs: dryga månaden)? Ja egentligen kan man kanske tycka att jag är skyldig någon en ursäkt men å andra sidan så är det min blogg och jag säger därför förlåt till mitt bloggande alter rego; förlåt kära alter ego.

Då var det avklarat.

Egentligen skulle jag vilja ägna det här inlägget åt att berätta en saga om äventyr och fjärran länder, hjältedåd och grym kärlek. Så kommer det inte att bli. Jag har ingen sådan saga, den är ännu inte skriven men den kommer säkerligen att inrymmas i något litet kapitel i det liv som senare ska bli min självbiografi om en massa, massa år:

Pål Hedberg - naken, ensam och rädd. 


Jag gillar titeln, den har liksom fastnat. Jävlar vad fånig jag är. Tack jag vet! Varsågod. Det är blott en strimma av hopp, denna biografi. Vi får se, jag får se, ni får se när och om den dagen kommer. Jag har oddsen emot mig för jag har inte haft en förjävlig uppväxt med en dominant far och en förtryckt mor, 24 syskon, vidriga skilsmässor eller tragiska dödsfall. Ingredienser som tyvärr ofta utgör stommen i en saftig självbiografi. Jag är uppväxt med mycket kärlek i en liten, vacker och trygg by i hjärtat av Dalarna. Spännande... ja, vi får helt enkelt se.

Det slutar inte där. Dessutom (som grädde på det redan svullna moset) har jag haft förmånen att få spendera somrarna på en av jordens mest magiska platser, jag var där så sent som i helgen tillsamman med tre enastående individer. Här nedan är lite bilder från det vackra Någelunda, sommaridyllen i Ölme i Värmland.

Vems ansikte försöker jag gnida in detta i undrar du? Ingens faktiskt, jag kan bara konstatera att jag är en mycket mycket lyckligt lottad människa. Den tacksamheten jag känner inför det är större än jag kan beskriva för er är jag rädd.

Skönt att kunna känna ödmjukhet och tacksamhet här i livet - helt klart underskattade delar av känsloregistret som utgör mänskligheten, speciellt med en självbiografi med den titeln, eller hur?
Vad är du tacksam över?

Olof rensar gäddan som han så vackert drog upp.

En lycklig Björn med en lycklig hund (Harry) i knät.

2 sorters Kantareller blev det dessutom!

Tråkig utsikt.

Horisonten i aftonljus.