Kalejdoskopet

Gadaffi, Kadaffi eller Khadaffi (beroende på var du läser dina nyheter) är nu död sen några dygn tillbaka. En av de längst sittande makthavarna i modern tid har fallit från sin tron. Till eftervärlden lämnade han ett testamente där media hävdar att hans egen övertygelse och önskan är att man ska fortsätta i hans anda, att hans en gång grundade regim ska vara Libyen beständig, nu och i all framtid.

Trots årtionden av nödrop, fattigdom och elände som varit vardag för stora delar av Libyens folk önskar deras mångåriga tyrann att så ska vara och förbli även efter att hans egna röst tystnat för gott. Förmodligen tyckte Gadaffi att det han gjorde var det riktiga. Hur förvrängd hans verklighetsuppfattning än må varit så ansåg han själv att det han uträttade i sitt styre var korrekt. För vem kan man fråga? För honom själv och hans likar, för Libyens folk, för världen? För alla inblandade parter? Svårt att veta. Ändå blir jag så förundrad när jag tänker på fenomenet som sådant, att trots att en hel värld skriker: FEL! DU GÖR FEL!! FÖR GUDS SKULL SLUTA! DET HÄR ÄR GALENSKAP OCH TYRANNI!, så följer människan ståndaktigt och taktfast sin egen övertygelse. Som ni säkert förstår är Gadaffi bara ett exempel på det som sker över hela världen, i stort och smått, varje dag och hela tiden -  se bara på historien. 

Visst känner vi alla igen känslan av en övertygelse så stark att vi är beredda att göra vad som helst för det vi tror är rätt. När man tänker "Nej, jag tänker fan inte ge mig, jag vet att jag har rätt!" Det är inte nödvändigtvis kopplat till religion eller makt, däremot är det alltid och obönhörligt kopplat till referensramar, varje enskild individs referensramar. Den stjärnhimmel jag ser och upplever genom mina ögon är inte nödvändigtvis den samma som hon eller han som sitter bredvid mig upplever. Trots att vi sitter på samma bänk, samma stjärnklara natt med våra blickar fastsydda i samma gnistrande himlatäcke. 

Allting vi uppfattar, bildar oss åsikter om och senare ofta omvandlar till det vi kallar värderingar grundar sig i vår perception. Vår förmåga att ta byggstenar och variabler i vår omvärld för att skapa en för oss - för varje enskild individ - rättvis bild av en situation, händelse, person eller tingest. Variablerna kan plockas från allt vi ser, hör och känner - sinnesintryck, alltså det som vi samlar upp i varje sekund och minut av våra liv, i en takt snabbare än våra hjärnor hinner uppfatta.

Ett komplext fenomen. Uppfattning. 

Jag finner dock en stor glädje i att ständigt kunna genomlysa detta fenomen genom att dela med mig och låta mig inbjudas att ta del av andras syn och uppfattning. Kanske kommer vi aldrig någonsin att förstå en annan människas upplevelse totalt och fullt men så länge vi delar med oss av det vi har och vågar ta del i diskussion och debatt och tvätta våra egna tankar i andras källor så närmar vi oss varann och kan för en stund genomlysa vår komplexa person i verklighetens kalejdoskop. Där igenom se och uppleva en annan sida, även sånt som vi aldrig kommer att förstå eller välja att acceptera.

Det är fruktansvärt coolt att vara människa.

Krävande emellanåt, visst men ändå så jävla häftigt.