Att bida sin tid?

Av en slump har jag idag hamnat i diskussion om det här med tiden - två gånger, tiden denna vår ständiga följeslagare i sekund och minut.

Det fick mig att tänka.

En person sa till mig; det är nästan så att man tappar livslusten, jag lever bara för helgerna. Veckorna försvinner i arbete och leda.

De flesta av oss arbetar eller studerar mellan 6-10 timmar om dagen. En stor del av vår vakna tid går åt till just detta, i snitt 5 dagar i veckan, ca 44-46 veckor om året. Då behöver jag inte ens nämna att ungefär den  tiden sover vi dessutom också bort, om inte mer (man kan ju inte ta semester från sömnen som man kan från jobbet). Hur går ekvationen ihop om man bara lever för tiden där emellan?

I den andra diskussionen som dök upp bara en halvtimme senare så pratade vi om att det (med tanke på ovanstående) är viktigt att välja var man lägger sin tid. Jobbar du så är det viktigt att du har kul på jobbet, att du trivs och känner att det finns mening i det du gör eller åtminstone en motivation till varför. Har du ett jobb som kväver dig så är frågan om du verkligen ska stå ut med det tills du fyller sextiofem och går i pension eller om du faktiskt ska ta och se till dig själv och ändra din vardag, din situation, ditt liv.

Vissa människor väntar ett helt liv på lycka. Nu snart så, snart är det min tur...

Sanningen är att det är min tur nu och hela tiden. Jag kan göra valet idag. Vad är det vi går och väntar så desperat på? Jag ställer bara frågan.

Svarar gör jag endast till mig själv. Alltid.

Ni vet det där om att man får vara sin egen lyckas smed? Det stämmer ganska bra.

Släng in kol i brännugnen, sätt fyr, fram med järn och städ och börja smida. För ni vet väl att det ska böjas i tid det som krokigt skall bli?

Jag ska bli galet krokig (OBS! Om krokig betyder att man är i ständig förändring).

:-)

/P