Ja men NU är ju inte imorgon, eller?

Varför måste vissa människor hela tiden ha invändningar?
Tänker på det, i synnerhet här på arbetsplatsen. Denna veckas snackis har varit det härliga vädret som infunnit sig i Malmö, man talar om att våren är på väg och att nu ÄNTLIGEN kanske vintern givit upp och dragit sin sista suck för den här säsongen.

Trots det och trots att många kommenterar vädret med ett positivt tillrop: "Märkte ni vilket härligt väder det var i morse?" eller "Visst är det mycket enklare att kliva upp när vädret är så fint, man blir så pigg och glad!" Alltid, nästan alltid kommer en släng tillbaka: "Ja, vi får väl se hur länge det håller i sig..." eller "Å ja, i helgen har de lovat regn igen och minusgrader."

JAHA!!? Och? Vädret är ju fint NU. Människor i din närhet är glada för det, NU. Vissa har helt enkelt ett enormt behov av att på något underligt vis gardera sig mot allt som är positivt. Som ett grått filter. Ett skydd. Varför kan man undra? För att kunna säga när helgen och regnet kommer: "Jag sa ju att det skulle bli skitväder igen. Ha!"
Ja men det vet alla redan, eller? Alla människor vet att skitväder kommer och går, det var inte så att vi trodde att det skulle försvinna för tid och evighet. Nej, vi var bara en liten skara glada typer som tyckte att det var njutbart med lite sol som omväxling och kanske nån plusgrad.

Kanske är det så att det ständigt regnar skit över vissa stackare ibland oss. Vad vet jag? Jag tänker att precis som allt annat är väder ett relativ. Något man tolkar utifrån en subjektiv vinkel, även om vi lärt oss sen barnsben att sol är bra och regn är dåligt.
Så kanske måste var och en välja, välja om man vill gå omkring med en liten sol - en sol som man kan ha i ett koppel ovanför huvudet, eller om man istället vill ha ett mulet och ilsket åskmoln till sällskap.

Post-it-sol i koppel på datorskärm.

Väder är konstaterat ett oändligt samtalsämne. Det är allt jag har att säga om den saken.
Punkt.