En stund på jorden

Jag fick veta idag genom min syster att en av hennes väninnors lilla dotter på dryga tre månader har blivit svårt sjuk. Kollapsat och tappat medvetandet helt utan anledning och illa som det vill sig inte bara en gång. Läkarna har konstaterat att hjärtat fungerar som det ska och man kommer därför nu, idag, att göra en datortomografi och röntga hennes hjärna.

Så oerhört drabbande och tankarna far genast iväg och jag tänker att det lika gärna hade kunnat vara min systerson, Charlie som är i samma ålder. Det hade kunna hända honom. Gud förbjude. Jag vet inte om det är för att man ser barn som något så litet och skört  eller om det är för att de är nya här på jorden, så unga och oskyldiga men det hugger alltid till extra i hjärtat när ett barn drabbas av något svårt – i alla fall i mig.

Kanske är det också så att det drabbar mig hårt eftersom att det finns en igenkänningsfaktor, en förståelse för ett skeende av den här sorten. Min första tid i livet var inte helt okomplicerad och jag spenderade långa perioder på sjukhus, jag föddes den 26 maj och fick komma hem för första gången i början av september samma år. Jag hade en medfödd åkomma som heter esophagus atresi – en bit av min matstrupe fattades vid födseln, för att förklara det enkelt. Tack vare duktiga läkare, kirurger, sjukvårdspersonal och inte minst mina fantastiska föräldrar lever jag idag, 28 år senare.

Det enda jag önskar just idag är att den här lilla flickan ska bli frisk. Du som kan och vill, hjälp till och önska samma sak du med. Jag tror att mirakel är något som skapas av oss människor och allt är möjligt om man bara vågar tro på det, tänka det.

Vi har alla vår stund på jorden, en medfödd rättighet vi fått att vårda och vara tacksamma över i varje hjärtslag.

All lycka till dig lilla tjej.

Med värme

/Pål