Att angöra en blogg

När jag skriver här i denna elektroniska loggbok så är min absoluta eftersträvan att skriva med kvalité, både i språk och innehåll. Det är skitsvårt emellanåt, att inte bara skriva en massa ovidkommande blaj som får er att börja gråta eller avsky mig. Såhär är det: Jag vägrar bli en Kissie eller nån annan plastig fjortispajas som skriver om senaste festen, kläderna eller läppförstoringen (det hade dock varit sjukt intressant om jag faktiskt gjorde det – kom jag på nu). Kanske skulle ett sånt vidrigt snedsteg öka besöksfrekvensen på bloggen, who knows? Å andra sidan skulle jag förakta mig själv så till den milda grad att jag inom en vecka hade tvingats lägga ner bloggen och det hade varit en synd i sig, eller hur?

Nej, jag försöker som vanlig att blanda och ge när jag skriver till er kära läsare. Jag vill inte likrikta eller leka temahora, jag vill bara uttrycka och vinkla och vrida sånt som jag tycker är intressant, roligt eller viktigt. Vill och känner ni för att kommentera eller debattera så är det välkommet också, det här är ett öppet forum och tvåvägskommunikation är alltid bättre än envägs.

Det som oroar mig mest med bloggdjungeln idag är att det tyvärr är så att många av de riktigt vidriga avloppsbloggarna är de som har flest antal anhängare eller läsare. Nej, det är inte avundsjuka, det är bara rätt och slätt helt j-vla råpuckat anser jag. All yta som breder ut sig i våra sinnen som en kladdig pepparkaksdeg. En pepparkaksdeg fylld med arsenik som bara förgiftar och fräter. Usch, bitter är jag visst också. Nej men allvarligt talat DET KAN JU INTE VARA BRA. Alla får uttrycka sig och det tycker jag verkligen men kom igen.... ja, ni förstår hur jag tänker.

Jag är hursomhelst glad att ni läser och det värmer mig att veta att medan Kissie och de andra gökarna har en enorm läsarkvantitet så har jag en desto grymmare läsarkvalité.

pepparkaksdeg (alltså arsenikutblandat blaj)

Tack ska ni ha.

Puss på er.

Jag återkommer.

Adjö.