Synvinklaren: En hund, en kantarell och tre män som badar nakna.

Kära kära ni. Finns ni kvar? Är ni där, hör ni min spruckna stämma genom alla 0:or och 1:or som är internet? Orkar ni ägna en tanke åt mina ord trots min totala ignorans senaste månaden (läs: dryga månaden)? Ja egentligen kan man kanske tycka att jag är skyldig någon en ursäkt men å andra sidan så är det min blogg och jag säger därför förlåt till mitt bloggande alter rego; förlåt kära alter ego.

Då var det avklarat.

Egentligen skulle jag vilja ägna det här inlägget åt att berätta en saga om äventyr och fjärran länder, hjältedåd och grym kärlek. Så kommer det inte att bli. Jag har ingen sådan saga, den är ännu inte skriven men den kommer säkerligen att inrymmas i något litet kapitel i det liv som senare ska bli min självbiografi om en massa, massa år:

Pål Hedberg - naken, ensam och rädd.

Jag gillar titeln, den har liksom fastnat. Jävlar vad fånig jag är. Tack jag vet! Varsågod. Det är blott en strimma av hopp, denna biografi. Vi får se, jag får se, ni får se när och om den dagen kommer. Jag har oddsen emot mig för jag har inte haft en förjävlig uppväxt med en dominant far och en förtryckt mor, 24 syskon, vidriga skilsmässor eller tragiska dödsfall. Ingredienser som tyvärr ofta utgör stommen i en saftig självbiografi. Jag är uppväxt med mycket kärlek i en liten, vacker och trygg by i hjärtat av Dalarna. Spännande... ja, vi får helt enkelt se.

Det slutar inte där. Dessutom (som grädde på det redan svullna moset) har jag haft förmånen att få spendera somrarna på en av jordens mest magiska platser, jag var där så sent som i helgen tillsamman med tre enastående individer. Här nedan är lite bilder från det vackra Någelunda, sommaridyllen i Ölme i Värmland.

Vems ansikte försöker jag gnida in detta i undrar du? Ingens faktiskt, jag kan bara konstatera att jag är en mycket mycket lyckligt lottad människa. Den tacksamheten jag känner inför det är större än jag kan beskriva för er är jag rädd.

Skönt att kunna känna ödmjukhet och tacksamhet här i livet - helt klart underskattade delar av känsloregistret som utgör mänskligheten, speciellt med en självbiografi med den titeln, eller hur?
Vad är du tacksam över?