Nostalgitripp

På facebook är det nu på modet att ge sina vänner årtal där meningen är att man i korthet, i ett inlägg ska redogöra för vad man gjorde och vad som hände i ens liv under det givna året. Det är ett roligt påfund och väcker många minnen. Blev alldeles varm inombords när jag just läste vad min gamla parhäst och fantastiska vän Johanna Olsson hade att säga om år 1997:


"1997. Högstadiet i en betongförort som inte lovade något. Stannade hemma från skolan och beslutade mig för att sluta försöka vara cool, bära jazzbyxor och buffalos. Köpte finbyxor och högklackat. Lärde mig om maktens korridorer genom gå med i Kamratstödjarna och Elevrådet. Mötte en själsfrände i en pojke som spelade klarinett i en blommig skjorta inför alla i Aulan. Åkte på språkresa och låtsades dricka mig full på Hooch. Jag hade aldrig varit, och skulle aldrig bli, smartare än jag var 1997."


Pojken som spelar klarinett i en aula iklädd blommig skjorta är jag. Jag minns honom med värme och rodnar lite lätt vid tanken, overkligt är det, som om jag såg mig själv spela i en film för mycket mycket länge sedan. I övrigt vill jag tillägga att Johanna Olsson är och har blivit mycket smartare sedan 1997, hon är också klokare, vackrare och den människan i världen som jag tveklöst - nu och alltid - kommer att välja att dela en flaska rödvin med, any day of the week. 


Så Johanna,
tack för den nostalgitrippen fina du! Då som nu är det självklart du och jag mot världen.

Vår gamla högstadieskola där vi en gång träffades.

Med värme
Pål