En ny vår.

Accept the greatness within yourself. De senaste 15-20 timmarna av mitt liv har jag spenderat i kontemplation över huruvida jag faktiskt är storslagen eller inte. Det är inte alls så kaxigt som det låter kan jag lova. Det är mycket mycket svårt och faktiskt oerhört ödmjukt, som bomull, nästan.
Duger jag?
Är jag fortfarande god nog om jag klär av mig naken, skalar bort alla lager av gärningar, genomföranden, lyckanden, etiketter, sociala nyck, prestationer, egenskaper och allt det där som formar bilden av min person?
Vad blir kvar?

Som så många gånger förr dyker känslan upp. Fyra ord. 
[naken ensam och rädd]

Jag var och lyssnade på Kay Pollack i Helsingborg igår, 3 timmar. Han pratade bland annat om hur det är att gå omkring med en absolut övertygelse, en fundamentgjuten trosats djupt nere i maggropen, som säger: jag duger inte. Det skrämde mig lite. Kay berättade också om effekterna av att genomföra resan från 'jag duger inte' till
'jag är helt ok, jag är bra'. Det skämde mig ännu mer.
Hur går jag genom livet?
Vad är min känsla, mitt fundament?
Hur ser jag på mig - där allra längst inne, deep down?

...och Du då, vem är du?

Det här är inte ett resonemang jag för med dig egentligen. Det är ett resonemang jag för i mig själv, med mig själv. Skriver här för att jag vill dela min känsla och tanke med dig och kanske föda något framåt i din egen tanke och känsla. Jag har inget svar. Det finns kanske inte ens en fråga. Vad jag vet är att det är ett val. För mig, för dig - för alla. Det vet jag med säkerhet.
Som jag ser på det, i ett försök att vara objektiv, så matas vi med normer om att vi ska bli något för att vara någon. Helst känd och berömd också. Gärna en kombination av Bruce Springsteen och Moder Teresa eller Gud vet vad. Du känner igen det eller hur?
Helt plötsligt blir det bara några futtiga promille av jordens befolkning som faktiskt duger om man tittar med dom glasögonen. Absurt. Lika absurt som att vi är programmerade att tala om vad vi arbetar med/pluggar till när någon ger oss frågan: Vem är du då?
Jag är bagare
Jag är jurist
Jag är egen företagare
Jag är arbetslös, just nu alltså.
Jag pluggar till biolog
Jag utbildar mig till skådespelare

Jasså? Det är du. Okej. Säger du det så är det väl så.
Medvetenheten om vad som formar mig, vad som definierar mig - jaget. Känslan av att ha blivit socialt programmerad sedan ilskan eller kanske sorgen därtill. Viljan att förändra, välja ett annat sätt. Jag vet inte riktigt hur det kändes egentligen, det är ändå en upplevelse jag vill försöka beskriva för dig.
I värsta fall, tänker jag, så ser man det inte alls, kanske aldrig.

Såhär: Tänk om det finns mer än det? Någonting bortom vårt svullna ego. Där jag helt på mina egna villkor säger att jag är bra precis som jag är. Klart som fan jag duger! Där det aldrig kommer an på vad jag har för jobb, för utbildning, för social status, för pengar, vad jag presterar eller har för fantastisk show case.

(ja men det är väl klart att den där jävla Pål säger så för han har ju ingen utbildning, han har inte slitit hund på universitet i 6 år, klart att han måste rättfärdiga sitt resonemang för att slippa inse sitt misslyckande eller känna sig som en loser!!)

Du kan inte döma mig om jag inte tillåter dig att göra det. Du kan inte spotta på mig om jag inte tillåter dig att spotta. Du kan aldrig definiera mig genom normer om inte jag godkänner eller erkänner dessa normer.
Inte heller vill jag döma dig, inte provocera dig eller förringa dig och det kan jag inte heller om du inte tillåter mig eller mina ord att göra det. Jag kan inget göra åt dig överhuvudtaget. Inget alls.

Så i min nakenhet accepterar jag följande (jag skulle kunna klippa in en bild av mig själv naken här, för effekt, men jag låter bli):
Jag kan bara göra något åt mig. Jag väljer att duga (och att duga är i sig storslaget). Jag väljer att vara närvarande och inte döma.
Jag väljer att börja med mig själv. Jag väljer äventyret.


Det var allt. Tack för ordet.