Ett sätt att leva

Repetitionerna går undan och likt tiden så går det bara fortare och fortare i vad som känns som karusell out of control – där finner vi oss tumlande mellan skratt, glädje, hopp och hopplöshet. Snart är det urpremiär för Teater Papillons senaste produktion: Dessa jävla människor!

I en sömnig småstad fastkilade mellan fyra väggar möter vi Kent och bästa vännen Kenny. Det enkla, fria livet som efter gymnasiet var ett hägrande skimmer för de två vännerna har nu, nästan tio år senare, förvandlats till en tjock, grå massa av leda och slentrian. Livet är allt annat än enkelt. Kent snurrar skoningslöst runt i en nedåtgående spiral där de inre demonerna hopar sig allt mer, relationer krackelerar och pengarna på banken sinar i takt med tålamodet.

Pjäsen berör nackdelarna och sanningarna kring att vara åttiotalist med tusen möjligheter i en allt snabbare värld där man slits mellan vilja och vardag, ambition och armod. Precis så jävla allmänmänskligt som livet kan te sig emellanåt– för Kent, för Kenny - för alla. Frågan är hur länge man orkar skratta åt eländet? Kent utkämpar en dåres kamp mot förändringens väderkvarnar och klamrar sig krampaktigt fast i minnet av det liv han levde för tio år sen. Kanske är det sant som det sägs; det är först när man förlorat allt som man vågar vinna.

Ja, ungefär så beskriver jag pjäsen i kommande pressrelease.

Förutom att teatern tar upp mycket tid så tar den upp mycket plats i tankar och känslor. Det kanske är svårt att förstå om man aldrig arbetat med det, men ett par timmars intensiv repetition kan kännas som ett maraton. Dödströttheten och energin står och balanserar ovanför ens huvud på en tunn lina. När man väl slappnar av så tar tröttheten överhand men det som egentligen är anmärkningsvärt är hur mycket en människa orkar när hon är driven och har kul i sitt skapande. Energinivån på repetitionerna är oftast mycket hög och det finns ett stort hjärta och engagemang i gruppen.

Det finns alltide en relation mellan input och output när det handlar om denna typ av prestationer och jag har bestämt mig för att jag ska gå ut på den där scenen och ge precis allt – jag ska vara så bra som jag någonsin varit i en roll, på en scen. Input. Input. Input
……………………………….och sedan belöningen 200% output!
Det är en enorm ego-boost och en tillfredställelse som jag återvänder till gång på gång, ett mycket speciellt beroende och det bästa är att det ger samma underbara rus varje gång.

Den 7:e spetember är det premiär, och du är varmt välkommen. Mer info kommer att publiceras via Fb och hemsidan teaterpapillon.se 
Ska försöka lägga upp lite bilder, just nu funkade det inte av nån anledning, återkommer med det!

Mig själv / Dig själv / Sig själv

Det finns så mycket mallar omkring oss. Mallar, mallar, mallar – överallt finns det mallar. En mall är en prototyp utifrån vilken saker och ting ska efterliknas eller passa in i, beroende på hur man ser det. Jag ogillar mallar. Mallar begränsar och exkluderar, mallar är inte tillåtande eller uppmuntrande ändå används det flitigt i vår omvärld, vardag och inte minst i våra värderingar när det gäller människor.

Jag tänker ofta på det i mötet med andra människor, hur ruggigt många det är som slaviskt följer olika mallar och brukar de så hårt att det blir en del av hela deras persona. Som ett skyddsnät man trär kring sig för att slippa tvingas in i konflikt eller hamna i obehagliga situationer, än mer att ta eget ansvar för ett beslut eller en föranledd situation. Mallarna är de perfekta syndabockarna för det går alltid att säga: ”jag följer bara reglerna” eller ”det är inte mitt beslut” eller ”såhär brukar det alltid gå till”. Det faller aldrig någonsin skugga över en som följer systemet, som kan mallarna på sina fem fingrar. De går hopplöst fria.

Ska jag låta sådana människor begränsa mig, tala om för mig vad som är rätt? Naturligtvis inte för de har i regel inte en susning om vad som är rätt för just mig eller för just dig. Det vet ju bara jag själv, du själv. Så enkel matematik bör tillämpas å det grövsta i den här typen av situationer:

minimerat antal hinder = maximerad kraft framåt.

Bort med dem! Släng ut dem, säg upp kontakten eller åtminstone påtala för dem att de är i vägen, att de hindrar dig och om de inte flyttar sig så kommer du bli tvungen att gå om dem, ifrån dem eller rakt igenom dem.

Ibland är dessa människor i din närhet, ibland i din vardag och ibland är det du själv.

Då måste du ha modet att ställa frågan: är det här ett hinder? Om ja, tänker jag tillåta detta hinder? Om ja, då har du i alla fall ställt frågan och gjort ett aktivt val. Om nej, då har du bestämt dig för att fortsätta, att övervinna och kommer därför se till att inte låta dig hindras. Ett steg närmare. Ett steg närmare mot att vara du fullt ut och så mycket det bara går.

Det här handlar om något så enkelt som att vara sig själv. Att vara sig själv och att inte kompromissa med sitt eget jag.

Enkelt? Inte alltid. Tacksamt? Inte alltid. Rättvist mot dig själv och din potential som människa? Alltid!

Högtravande och kvasifilosofiskt blogginlägg? Kanske, tycker du. Men du vet att jag har rätt så droppa den värderingsmallen och kom in i matchen istället.

The Big Man

I lördags gick saxofonlegenden Clarence ”The Big Man” Clemons ur tiden. Efter sex dagars kamp mot en svår stroke som drabbade honom den 12 juni orkade hans kropp inte längre. Där med försvann en stor del, och många fans och kritiker världen över hävdar, själ och hjärta från Bruce Springsteens E-street Band.

För egen del är det först på senare år jag fått upp ögonen för Bruce och hans fantastiska E-street band men när man väl blivit introducerad är det svårt att stå tillbaka, framförallt om man sett dem live har jag förstått. Tyvärr fick jag aldrig chansen till det medan The Big Man var i livet men jag har sett inspelade livekonserter och de är i sanning fängslande. Jag jämför det med att se en riktig bra teaterföreställning, man är så fulltändigt fokuserad och tagen – en levande del av historien. Det känslomässiga engagemanget skapar just den upprymda känslan som gör att man inte kan sluta, inte få nog. Bruce och E-street tillhör rockhistoriens absolut främsta historieberättare och i den sättningen utgjorde Clemons en vital del med sitt souligt riviga och extremt kraftfulla saxofonspel.

Tar man sig tid att googla kan man finna många roliga anekdoter kring Bruce och E-street och en av de absolut bästa är Bruces och Clemonses första möte. Det var 1971 innan Bruce slog igenom stort, Clemons spelade vid den tidpunkten med Norman Seldin & The Joyful Noyze. I en intervju berättar Clemons själv:

One night we were playing in Asbury Park. I'd heard The Bruce Springsteen Band was nearby at a club called The Student Prince and on a break between sets I walked over there. On-stage, Bruce used to tell different versions of this story but I'm a Baptist, remember, so this is the truth. A rainy, windy night it was, and when I opened the door the whole thing flew off its hinges and blew away down the street. The band were on-stage, but staring at me framed in the doorway. And maybe that did make Bruce a little nervous because I just said, "I want to play with your band," and he said, "Sure, you do anything you want." The first song we did was an early version of "Spirit In The Night". Bruce and I looked at each other and didn't say anything, we just knew. We knew we were the missing links in each other's lives. He was what I'd been searching for. In one way he was just a scrawny little kid. But he was a visionary. He wanted to follow his dream. So from then on I was part of history.

Skröna eller sanning? Spelar ingen roll, det är en bra historia och sådana kan tåla en twist eller en vit lögn och fortfarande vara riktigt riktigt bra. Lyssnar man till Clemons saxofonspel så är det inte svårt att se varför man döpt musikgenren soul till just soul.

Vad som sker med E-steet Band är ännu oklart men det är inga små skor att fylla efter Clarence Clemons, varken boktavligt och musikaliskt.

The Big Man blev 69 år gammal.

Nedan ett av Clemons mest bejublade och kända solon.

Live från Madison Square Garden, New York, 2009

Shit happens when you party naked, som man säger.

Ibland blir man bara överdrabbad av livet. Det har jag varit i veckan som gått. Först är det som vanligt, ni vet vardagslunket och samma lika och allt det där

… sen plötsligt: BAAAAAAM!!! Så faller tusentals saker samman samtidigt och man inser att det finns knappt en ledig sekund från måndag – fredag 06.30 – 23.00. Drabbad och helt chanslös står man där och slåss mot alla ”måsten” likt en skräckslagen 2010-talets Don Quijote och Sancho Panza har dragit för länge sen så nån hjälp finns inte inom räckhåll. Ja så ungefär kan jag nog säga att min vecka varit. Sen finns det ju egentligen aldrig några riktiga ”måsten” förutom att äta och sova – primära behov, so to speak. Ändå så har man ju valt vissa vägar och plikter som ständigt påminner en och pockar på, det är en del av livet som jag ser det.

Så, ovanstående är alltså min officiella ursäkt för att jag varit en dålig bloggare veckan som varit. 

Taa-daa! *applåder*

Nu när jag väl fått det sagt så kan jag fortsätta med att tala om att nu är det fredag och om en och en halv timme så ska jag och delar ur kollegiet ge oss ut i en park eller in på en pub, beroende på väder (ser mörkt ut just nu…) och vi ska helt enkelt fira att semestrarna snart kommer, sommaren är här och umgås på vuxet vis över en öl eller två. Inte går det nån nöd på mig som ni hör.

Ja det blir nog inte mycket djupare än såhär är jag rädd, ett ganska egoistiskt inlägg får jag väll erkänna men så är också jag ett solens barn och universums epicentrum absoluta och med det så önskar jag eder alla en god helg!

Skål från Pål!

Att angöra en blogg

När jag skriver här i denna elektroniska loggbok så är min absoluta eftersträvan att skriva med kvalité, både i språk och innehåll. Det är skitsvårt emellanåt, att inte bara skriva en massa ovidkommande blaj som får er att börja gråta eller avsky mig. Såhär är det: Jag vägrar bli en Kissie eller nån annan plastig fjortispajas som skriver om senaste festen, kläderna eller läppförstoringen (det hade dock varit sjukt intressant om jag faktiskt gjorde det – kom jag på nu). Kanske skulle ett sånt vidrigt snedsteg öka besöksfrekvensen på bloggen, who knows? Å andra sidan skulle jag förakta mig själv så till den milda grad att jag inom en vecka hade tvingats lägga ner bloggen och det hade varit en synd i sig, eller hur?

Nej, jag försöker som vanlig att blanda och ge när jag skriver till er kära läsare. Jag vill inte likrikta eller leka temahora, jag vill bara uttrycka och vinkla och vrida sånt som jag tycker är intressant, roligt eller viktigt. Vill och känner ni för att kommentera eller debattera så är det välkommet också, det här är ett öppet forum och tvåvägskommunikation är alltid bättre än envägs.

Det som oroar mig mest med bloggdjungeln idag är att det tyvärr är så att många av de riktigt vidriga avloppsbloggarna är de som har flest antal anhängare eller läsare. Nej, det är inte avundsjuka, det är bara rätt och slätt helt j-vla råpuckat anser jag. All yta som breder ut sig i våra sinnen som en kladdig pepparkaksdeg. En pepparkaksdeg fylld med arsenik som bara förgiftar och fräter. Usch, bitter är jag visst också. Nej men allvarligt talat DET KAN JU INTE VARA BRA. Alla får uttrycka sig och det tycker jag verkligen men kom igen.... ja, ni förstår hur jag tänker.

Jag är hursomhelst glad att ni läser och det värmer mig att veta att medan Kissie och de andra gökarna har en enorm läsarkvantitet så har jag en desto grymmare läsarkvalité.

pepparkaksdeg (alltså arsenikutblandat blaj)

Tack ska ni ha.

Puss på er.

Jag återkommer.

Adjö.

Dagens citat #1

”Our truest life is when we are in dreams awake.”

- Henry David Thoreau

Vissa sanningar är så enkla och självklara i sig att de inte behöver förklaras, tyvärr är sällan människor på samma vis. Kanske är det bara en dåre som fortfarande tror att det kommer att förändras, att vi kan förändras. Jag vill förändra, jag förändrar hela tiden (igår flyttade jag en tavla till en annan plats, idag bloggar jag om förändring och imorgon kanske jag skriver en generationsroman – vi får se.) och ni som känner mig vet ju också att jag är en dåre.

Jag kommer dock aldrig att bli statsminister. Jag lovar. Varför? För att de förändrar alldeles för lite, rent generellt. Författare, konstnärer, snickare, hemmafruar och terrorister förändrar så mycket mer – utan att ens bli tillfrågade eller utvalda.

Idag är det torsdag. Eller? Kanske är det bara en dröm. Inte vet jag.

Ungdomens vår är här!

Det fullkomligen sjuder i städer och på landsbygd runt om i Svea rike. Årets upplaga av ”Vi har tagit studenten” är här. Dyra mössor, vita mössor, rosa mössor, solbrända ben, vita klänningar, vita tänder, kostymer, cigarrer, skål, vrål, sång, SKÅL!, smörgåstårta, champagne (som egentligen är vin med bubblor), kramar, tårar, hångel, spyor, skratt, skyltar, kameror, blixtar, bilar, finare bilar, brandbilar, lastbilar, polisbilar, ambulansbilar, presenter, presentpapper, pappor och mammor och övriga hugade.

De som går ut nu (de flesta…) är födda 1992 och det är med tudelade känslor jag konstaterar att det innebär att det är 9 år sedan jag själv upplevde ovanstående. Fortfarande sitter minnet kvar som vore det igår, vilken dag, vilka minnen och som vanligt minns man bara allt det glada och positiva – inga bekymmer i hela världen fanns, känns det som. Känns det som. Några, förmodligen ytterst få, ska in i lumpen, andra har skaffat jobb och vissa har ingen aning om någonting överhuvudtaget. Livet fortsätter och fortsätter och fortsätter, men är det en ända dag i ett 18 årigt liv som är värd att frysa och spara så är det kanske studentdagen. Dagen då inga bekymmer fanns och fanns de så låstes de in i fickpluntan eller handväskan att spara till dagen efter. Morgondagens bekymmer är alltid morgondagens bekymmer och bör således hanteras som tidigast imorgon, right?

Så ta nu ut svängarna ordentligt och stäm opp!

”Sjung om studentens lyckliga dar, låtom oss fröjdas i ungdomens vår!”

(…och alla vi/ni som inte är i ungdomens vår rekommenderas varmt att skita i det och fröjdas ändå, för sådant gör en nämligen lite lite yngre!)

9 år sedan? Kan inte va möjligt, hursomhelst:

Jag gillar’t!

En stund på jorden

Jag fick veta idag genom min syster att en av hennes väninnors lilla dotter på dryga tre månader har blivit svårt sjuk. Kollapsat och tappat medvetandet helt utan anledning och illa som det vill sig inte bara en gång. Läkarna har konstaterat att hjärtat fungerar som det ska och man kommer därför nu, idag, att göra en datortomografi och röntga hennes hjärna.

Så oerhört drabbande och tankarna far genast iväg och jag tänker att det lika gärna hade kunnat vara min systerson, Charlie som är i samma ålder. Det hade kunna hända honom. Gud förbjude. Jag vet inte om det är för att man ser barn som något så litet och skört  eller om det är för att de är nya här på jorden, så unga och oskyldiga men det hugger alltid till extra i hjärtat när ett barn drabbas av något svårt – i alla fall i mig.

Kanske är det också så att det drabbar mig hårt eftersom att det finns en igenkänningsfaktor, en förståelse för ett skeende av den här sorten. Min första tid i livet var inte helt okomplicerad och jag spenderade långa perioder på sjukhus, jag föddes den 26 maj och fick komma hem för första gången i början av september samma år. Jag hade en medfödd åkomma som heter esophagus atresi – en bit av min matstrupe fattades vid födseln, för att förklara det enkelt. Tack vare duktiga läkare, kirurger, sjukvårdspersonal och inte minst mina fantastiska föräldrar lever jag idag, 28 år senare.

Det enda jag önskar just idag är att den här lilla flickan ska bli frisk. Du som kan och vill, hjälp till och önska samma sak du med. Jag tror att mirakel är något som skapas av oss människor och allt är möjligt om man bara vågar tro på det, tänka det.

Vi har alla vår stund på jorden, en medfödd rättighet vi fått att vårda och vara tacksamma över i varje hjärtslag.

All lycka till dig lilla tjej.

Med värme

/Pål

Anywhere I lay my head...

Puuuh… sådär ja, då var man återigen nyinflyttad. Jag har nu två nya sambos eller kombos eller hambos eller vad man nu vill kalla det. Ni hittar mig numera mitt i Malmö vid Caroli City – trevligt läge vill jag lova och en mycket fin lägenhet som mina kära vänner så gentilt låter mig husera i.

Jag tänker att jag måste varit nomad i mitt förra liv, så som jag flackar runt, samtidigt blir jag glad när jag varje gång upptäcker att ”…men det här var ju inte så jobbigt ändå!”.

Emellanåt tänker jag att det rotlösa levernet är förkastligt och inte alltid optimalt, att inte kunna komma till ro. Å andra sidan tänker jag att så länge mitt hjärta är ordentligt rotat i bröstkorgen kan jag vara hemma var som helst. En trösterik tanke när molnen hopar sig över ett annars relativt sorglöst huvud.

Vad jag försöker säga är att det mesta ordnar sig. Gotta' have faith...

'cause where ever I lay my head is my home.

Mitt krypin! (notera väl den extremt "fina" kalendern på väggen ovanför
det lilla bordet! Tack kompis... :D)

The man in the mirror