Tar emot.

Obefogat motstånd. Öppna en ruta. Vitt blad. Ska fyllas, ska fyllas?
Med vadå?
Drivet slår sina egna knutar runt anklarna och faller framstupa. Ovanför lättjans hånfulla tandkrämsskratt bara bubblar omkring, såpbubblar omkring. I hela rummet. Rymden och hela inuti.

Jag backar lite. Isen är tunn. Just idag. Just idag stannar jag.
Upp.

Inga fler ord.

Vi hörs då?
Bra!
Hej.
Hej.

En ny vår.

Accept the greatness within yourself. De senaste 15-20 timmarna av mitt liv har jag spenderat i kontemplation över huruvida jag faktiskt är storslagen eller inte. Det är inte alls så kaxigt som det låter kan jag lova. Det är mycket mycket svårt och faktiskt oerhört ödmjukt, som bomull, nästan.
Duger jag?
Är jag fortfarande god nog om jag klär av mig naken, skalar bort alla lager av gärningar, genomföranden, lyckanden, etiketter, sociala nyck, prestationer, egenskaper och allt det där som formar bilden av min person?
Vad blir kvar?

Som så många gånger förr dyker känslan upp. Fyra ord. 
[naken ensam och rädd]

Jag var och lyssnade på Kay Pollack i Helsingborg igår, 3 timmar. Han pratade bland annat om hur det är att gå omkring med en absolut övertygelse, en fundamentgjuten trosats djupt nere i maggropen, som säger: jag duger inte. Det skrämde mig lite. Kay berättade också om effekterna av att genomföra resan från 'jag duger inte' till
'jag är helt ok, jag är bra'. Det skämde mig ännu mer.
Hur går jag genom livet?
Vad är min känsla, mitt fundament?
Hur ser jag på mig - där allra längst inne, deep down?

...och Du då, vem är du?

Det här är inte ett resonemang jag för med dig egentligen. Det är ett resonemang jag för i mig själv, med mig själv. Skriver här för att jag vill dela min känsla och tanke med dig och kanske föda något framåt i din egen tanke och känsla. Jag har inget svar. Det finns kanske inte ens en fråga. Vad jag vet är att det är ett val. För mig, för dig - för alla. Det vet jag med säkerhet.
Som jag ser på det, i ett försök att vara objektiv, så matas vi med normer om att vi ska bli något för att vara någon. Helst känd och berömd också. Gärna en kombination av Bruce Springsteen och Moder Teresa eller Gud vet vad. Du känner igen det eller hur?
Helt plötsligt blir det bara några futtiga promille av jordens befolkning som faktiskt duger om man tittar med dom glasögonen. Absurt. Lika absurt som att vi är programmerade att tala om vad vi arbetar med/pluggar till när någon ger oss frågan: Vem är du då?
Jag är bagare
Jag är jurist
Jag är egen företagare
Jag är arbetslös, just nu alltså.
Jag pluggar till biolog
Jag utbildar mig till skådespelare

Jasså? Det är du. Okej. Säger du det så är det väl så.
Medvetenheten om vad som formar mig, vad som definierar mig - jaget. Känslan av att ha blivit socialt programmerad sedan ilskan eller kanske sorgen därtill. Viljan att förändra, välja ett annat sätt. Jag vet inte riktigt hur det kändes egentligen, det är ändå en upplevelse jag vill försöka beskriva för dig.
I värsta fall, tänker jag, så ser man det inte alls, kanske aldrig.

Såhär: Tänk om det finns mer än det? Någonting bortom vårt svullna ego. Där jag helt på mina egna villkor säger att jag är bra precis som jag är. Klart som fan jag duger! Där det aldrig kommer an på vad jag har för jobb, för utbildning, för social status, för pengar, vad jag presterar eller har för fantastisk show case.

(ja men det är väl klart att den där jävla Pål säger så för han har ju ingen utbildning, han har inte slitit hund på universitet i 6 år, klart att han måste rättfärdiga sitt resonemang för att slippa inse sitt misslyckande eller känna sig som en loser!!)

Du kan inte döma mig om jag inte tillåter dig att göra det. Du kan inte spotta på mig om jag inte tillåter dig att spotta. Du kan aldrig definiera mig genom normer om inte jag godkänner eller erkänner dessa normer.
Inte heller vill jag döma dig, inte provocera dig eller förringa dig och det kan jag inte heller om du inte tillåter mig eller mina ord att göra det. Jag kan inget göra åt dig överhuvudtaget. Inget alls.

Så i min nakenhet accepterar jag följande (jag skulle kunna klippa in en bild av mig själv naken här, för effekt, men jag låter bli):
Jag kan bara göra något åt mig. Jag väljer att duga (och att duga är i sig storslaget). Jag väljer att vara närvarande och inte döma.
Jag väljer att börja med mig själv. Jag väljer äventyret.


Det var allt. Tack för ordet.

Dröm ---> Verklighet

Appropå:

Att drömma och visualisera är bland de mest kraftfulla verktyg vi som människor besitter. Trots det finner många och emellanåt jag själv att de är svåra, ohanterliga, att använda till att skapa verklighet - den verklighet vi ser i för vårt inre öga.
Jag ser sandslottet framför mig, jag ser vallgraven runt omkring och jag kan nästan smaka vattnet men hur jag än försöker så rinner sanden av spaden så fort jag lyfter den ur sandhögen, upp i handen.

Det saknas något där emellan. Mellan sandhögen och slottet är det någonting som fattas.
Två olika bilder som omöjligt vill smälta samman.

Vad fattas mellan A ----> Ö, mellan sandhög och slott? Jo det som fattas är: C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä. Alfabetet!? Nej för guds skull! Det är en metafor, häng med nu:

Vi fastnar i bilden av att kunna färdas från A till Ö. Fråga vilken 90-talist som helst om det är villiga att börja ett kneg på lagret för att sedan en dag hamna i VD-stolen. NEJ! "Jag ska ju bli chef, inte städerska...höhöhö..."
Vi har ingen tidsmaskin, ledsen att behöva säga det men vi har verkligen ingen sådan. De tog slut i förra veckan.

Lev nu. Handla nu. Handla varje dag, ta små små steg mot den dröm du vill nå. Var medveten! Vad kan jag göra idag som för mig ett steg närmare målet?

"Ja men det har jag ju hört förut...ÖÖÖÖH" eller "Ja ja, pallar inte sånna klyschor..."
Just det och vad fan gör du då? Drömmer du? Bra. Drömmar är trevliga men sjukt ineffektiva om du inte bestämmer dig för att göra.

Little by little. ................... och sen................................................... XYZÅÄ.....Taaa-da!


"Vi ska skrapa sanden från våra drömmar och låta strålarna tränga igenom glaset. När strålarna lyser upp våra ansikten och ljuset speglas i våra iris så starkt att vi kan känna det och sedan höja fingret och ta på den första tåren som trillar ur ögonvrån... då! Då är det verklighet."

Så härligt när det är ärligt.

Då var det nytt år så god fortsättning är väl på sin plats.
2012 har potential att bli ett riktigt spännande år, på många vis. Ska man lyssna på Maya-indianerna så kommer jorden att gå under eftersom det är förutspått av dem och deras tideräkning, Maya-kalendern, i och med 2011's slut nu har upphört. Jag hoppas verkligen att de inte har rätt, det hade väl varit för himla snopet ändå?

När jag på nyårsafton fick frågan vad mina nyårslöften var sa jag lite lagom skämtsamt att jag ska bli rik och smal. Det är i sig inte helt dumt, tvärtom, men det gäller ju att skapa någon form av målsättning för en massa pladder har väl sällan gjort någon enda människa smal eller rik för den delen. Så frågan är helt enkelt huruvida jag väljer att ta mig själv på allvar eller inte. Det kommer an på min egen ärlighet.
Vad har ärlighet med det hela att göra? Allt. Det är väl ganska självklart när man hör det men jag måste i ärlighetens namn säga att jag inte tänkt riktigt så långt som att det är just ärligheten som avgör. Jag kan ärligt säga att jag nog inte var alltför ärlig när jag lite skämtsamt i champagne-ruset sa att jag skulle bli rik och smal. Jag ljög alltså. Kanske mest för mig själv. Av den enkla anledningen att jag inte överhuvudtaget hade en konkret plan eller ens en ärlig intention i det jag sa.
- Äh, det är en sån där grej man bara säger...
Jovisst. Lycka till med det kompis.

Det låter hårt, lite strävt och surt när man säger/skriver det rakt ut men det är inte mindre sant för det. Kontentan blir således att om jag själv inte tror på det jag säger kan jag inte heller förvänta mig ett resultat, inte heller kan jag räkna med att andra människor ska tro på mig eller på mina ord. Enkel matematik.

Ärlighet. Där kommer jag att välja min botten 2012, min grund. Jag ska bli bättre på att vara sann mot mig själv och sann mot andra. Det betyder inte att jag kommer agera kompromisslöst men jag kommer att vara noga med vad jag väljer och när jag väljer det. Inte bara säga "ja" som ett enkelt, snabbt och tillfredsställande svar på första bästa fråga. Det är så lätt att man genom en viss uppfostran eller föreställning tror att man alltid gör rätt om man säger ja. Säg ja så blir ingen besviken. Säg ja så kommer folk att se och värdesätta din vänlighet. Säg ja en gång till och igen och igen och igen, tillsist så har du samlat dig en stor skara åtaganden och en stor skara fans som alltid kommer att räkna med dig. Jag vill att ni ska räkna med mig, missförstå mig rätt. Det jag vill undvika är att göra våld på mig, på min person för att sedan (i värsta fall) bli tagen för givet. Dessutom är det så att alla val jag gör aktivt och med hjärtat kommer jag att investera känslomässigt i och då kommer detta val, vad det än gäller, få näring att bli ett starkt, ett bra val och ur det kommer förhoppningsvis också ett gott resultat. Motsatsen är att göra val som känns påtvingade, så kallade måsten. Eftersom jag egentligen inte tror på måsten så blir det desto viktigare för mig att leva just så också, det har jag inte gjort 2011.

Nu ska jag samla mod. För mig har det alltid varit en ganska jobbig bit att neka och säga nej, som jag nämnt i ett tidigare blogginlägg. The upside är att jag ser det, jag erkänner det och jag är inte förtjust i det - inte ett dugg. Alltså har jag valet att förändra det. Vad det innebär vet jag inte riktigt men gissningsvis kommer jag att göra en del människor besvikna, förvånade och kanske kommer en ny sida av Hedberg att skönjas för dem som inte sett den ännu. En annan positiv sak är att jag kommer att ha mycket mer energi att lägga på det jag verkligen vill och det kommer att generera en starkare, gladare och mycket mer självklar människa. De suddiga kanterna ska bort och de skarpa konturerna lyftas fram. På det hela taget kan jag lova en mer harmonisk och sprudlande person. Priset av en och annan konfrontation och en och annan besvikelse kommer att betalas om nödvändigt. Var beredda på det.
Det är inget hot, det är ett sätt att lindra en eventuell smäll. Något jag främst vill rikta till er som läser det jag skriver och som lever med mig i min vardag, ni mina vänner. Så är det med den saken!

Det är min ärliga mening. Så kommer det att bli och förmodligen kommer vissa i min närhet applådera mig och hjälpa mig i min strävan och andra kommer att bli förbittrade och tycka att jag är en skitstövel, kanske kommer de lämna mig, kanske förstår de och accepterar mitt val. Det kommer jag med stor säkerhet att bli varse eller hur? :-)
Det är jobbigt som fan men det är också ärligt som fan.



Så mina vänner, vad säger ni? Denna stilla meditation över det nya året når sitt uppvaknande och jag hoppas att jag genom att dela med mig kunnat ge er en tanke som är god. För så är det, jag önskar er allt det bästa genom 2012 och hoppas att ni såväl som jag hittar riktning i livet, hittar grunder goda nog att bygga er själva på.
Jag kommer fortsätta dela med mig, både här och runt ikring mig. Jag kommer fortsätta att vara snäll men på mina villkor. Framförallt kommer jag att vara ärlig, var så säker.
Ta hand om er och lägg kraft på 2012.

Med värme
/P


PS. Till Emma: Tack för hjälpen fina du och för att du delar med dig.

Det är min jul nu, vinden har vänt

Det är lätt att älska sina medmänniskor.

Det är för mig mycket lätt att älska mina vänner, min famil och de som jag ser som mina nära. Ibland älskar man lite för mycket.

Vad fan svamlar jag om? Romantiska poetjävel... nja inte riktigt. Svaret lyder:


Nästan exakt det som jag skrivit ovan faktiskt men för att göra saken lite tydligare; jag svamlar om att hjärtat ibland vill mer än vad psyket och kroppen orkar. Ungefär som när man tagit en alldeles övermäktigt stor portion julgröt och tänker hur i hela ..... ska jag få i mig allt det här?


Det blir lätt så (i mitt liv i varje fall) att kring julen händer det så mycket, det är advent här och lusse där och julbak hit och 2-3 födelsedagar dit och tillsist står man där med en sprängfull kalender som skriker HJÄÄÄÄLP! Sen ska man handla julklappar också, glöm inte det! Vad gör man då? Jo, då knäpper man stilfullt ihop näbben på kalendern med den lilla rösten och ökar farten lite till. Sanningen är den att man inte vill missa något. Jag vet inte hur igenkänningsfaktorn är här men jag för min del är en sådan figur som inte vill missa något och jag vill kunna sätta prio 1 på alltihopa, till nästan varje pris.

Risken är att man kraschar. Det är, vill jag påstå, till och med sannolikt och i vissa fall oundvikligt.

Om jag har kraschat?

Nejdå, inte ännu. Jag förebygger den faran genom att återigen lära mig att säga tack. Tack men NEJ tack.
Jag har, förstår ni, blivit premierad med en besynnerligt straffbenägen själ som ser till att sänka skiten ur mig när jag är på väg över gränsen och jag tvingas då att bromsa och stanna för ett tag, gå in i mig själv och fråga mig själv vördnadsfullt om jag håller på att bli komplett galen eller om jag bara är lite trött och gasat på lite för mycket i det senaste.
Svaret är sannolikt en kombination av bägge nämnda svarsalternativ.

Detta inlägg är bara en reflektion, egentligen utan syftet att vara läsvärt så förlåt om du känner dig blåst på konfekten. Alltså, en reflektion (som ibland känns som en livslång odysée) över mannen som inte kunde säga nej.

Så kära du... nu har vi varit lite intima och kommit närmare varann, du och jag. Det känns bra.
Hoppas det var lika skönt för dig som det var för mig, som drängen sa till kon.

Jag önskar dig en särdeles god juletid.
Innan vi skiljs åt för denna gång så skulle jag skulle vilja ge dig en gåva, ett ord på vägen:

Våga säga NEJ!

önskar Pål

Här är han, julpyntad och fin.... eller?

Då var det snart dags... igen!

Julen står för dörren, som man så vackert säger.

Det finns så mycket att säga om julen och allt kring den. Ända sen jag var liten har jag varit ett hängivet "jul-barn"och jag tycker att det är lika härligt varje år, fortfarande. All maten, pyntet, tomten, paketen, granen, ljusen, musiken men framförallt stämningen (som skapas av allt det jag nyss nämnde). Julstämning är för mig något magiskt, värmande och gemytligt som söker sig ända in i hjärtats djupaste kammare. Något man delar med sina kära.
Jag önskar er alla den känslan. För mig är det nämligen receptet på just en God Jul.

Nu ska jag bara handla alla julklappar sen är jag redo. Bring it!
Återkommer med mer juletankar snart.

Puss på er!

Tystnaden och ensamheten är mina kompisar

Jag kan inte låta bli att tycka att den här tiden på året så infinner sig ett visst lugn i kroppen, ni vet kring första advent är det som om tiden saktar in för ett litet tag. Men julstressen som tar kål på en då!? Det är ju förjävligt, plågsamt och helt galet, säger du. Ja, den kan väl även jag känna av emellanåt med klappar som ska inhandlas och dagar som behöver planeras upp för helgerna med jul och nyår, åhh alla dessa eviga bestyr. Ändå håller jag inte med mitt eget resonemang helt och hållet. Jag är envis på just denna punkt.

Igår var det första advent och även om julstämningen inte riktigt landat över mig ännu så fanns det ett litet ljus av lugn och ro. Ensam i lägenheten, inga ljud förutom vinden (gamla Berit) som friskade på utanför och ett svagt morrande från diskmaskinen i köket. Som en lång utandning gick igenom hela rummet och rakt igenom mig och jag kände mig väldigt tillfreds. Ensam i mitt eget sällskap utan någon distraktion från omvärlden. Ingen musik, ingen TV - en ynka diskmaskin och det bubblande ljudet från en mätt mage gav sig diskret tillkänna.

Det är en lisa för själen. Prova det. Det är inte obehagligt och om du skulle tycka att det är obehagligt så betyder det att du behöver det desto mer. Tid med dig själv och bara du.

Ingen påtvingad meditation eller inner search, nej, bara vara det räcker så. Krångla inte till det för då blir det genast ett projekt. Tanken slog mig att jag förmodligen skulle behöva dessa stunder ännu oftare än vad jag tillåter. 

Det är en träning som allt annat, träna på att vara själv. Fantastiska saker kan hända, du kanske kommer på lösningen till ett problem eller den tjocka dimma som du känner dig kvävd av lättar och du ser allting klarare. Det är inte magi eller hokus pokus, det är bara att ge sig själv utrymme och släppa hjärnan ett tag, låta hjärtat bottna i bröstkorgen och andas med riktiga andetag, med hela kroppen. Ett fullt naturligt tillstånd som vi så ofta tränger bort eller inte tillåter.

Vi kan kalla det julefrid. 

För att koppla det till advent så är det lite som när en kvinna är gravid, man går och väntar på att något ska gro färdigt. Det är en tid av väntan, något nalkas oss. Så passa på att stanna upp, njut av vårt kollektiva havandeskap så kommer det snart att födas en alldeles ny, gnistrande julafton (...eller ett Jesusbarn eller en ny bilracingbana i ett jättestort paket som bara är ditt!).

Det jag vill be dig är att ta lite extra väl hand om dig, det är allt. Du förtjänar det.

Med värme

Pål

Metablogg

Nu bloggar jag. Detta är ett blogginlägg.

* slut på blogginlägg*

Många gånger handlar livet om att vara andra till lags. Det är inte alltid rätt men ofta finns det en poäng eller en vinning i att visa att man har viljan att ta några extra steg för någon annan. Det är en form av kärlek.

Sammanfattas bra såhär:


"What do we live for, if it is not to make life less difficult for each other?"

- George Eliot

Allting finns och har alltid funnits. Det är upp till dig och mig att skulptera, forma det vi innerligen önskar.

Det här är min syster. Det här blogginlägget är helt och hållet
hennes förtjänst. Så är det med den saken!